Icke med ett ord har man bemött mitt tal om
den begränsningens lag, som utgör den psykologiska
utgångspunkten för min bevisning, eller påståendet:
att kvinnosaken råkat i en dilemma, ur vilken den
aldrig kan komma, annat än genom nya kulturplaner.
Man har i stället förklarat: att jag icke räknar med de faktiska förhållandena, icke ser verkligheten; att jag glömmer alla dem, som ej äktenskapet står till buds; glömmer arbetstvånget, vilket trycker kvinna som man; glömmer att den förmögne mannen skaffar sig ett arbete, som ju då även tages ifrån en obemedlad; att således den förmögna kvinnan bör ha samma rätt m. m.
Det synes mig emellertid som om jag utan övermod till mina angripare kunde rikta Thorilds anhållan till sin Uppsalaexaminator — sedan denne frågat: Vad är landsväg? Vad är mutsedel? o. s. v. — att professorn i stället behagade upptaga »stora och doktorala ämnen»!
Ingen enda av mina angripare har ens anat att jag sett allt, de påpeka, mycket fullständigare, mycket allvarligare än de; att dessa faktiska missförhållanden, dessa hårda verkligheter på mig gjort ett så djupt intryck, att jag förklarat:
Ett nytt samhälle måste komma, där det blir omöjligt att några av samhällets medlemmar gynnas i kampen för tillvaron, annat än på det sätt, som naturen själv gynnar.
Ett nytt samhälle måste komma, vilket ger man som kvinna möjligheten att i ett yttre arbete också finna någon del av sin glädje.
Detta nya samhälle måste kräva allas arbete. Men under sådana villkor, att alla även få tid att leva, att utveckla sig; att alla få icke blott rätt till arbete utan »rätt till lättja», det vill säga till vila, begrundande och njutning. Ett sådant samhälle kan möjliggöra den ståndscirkulation, vilken redan den djuptänkte Torsten Rudensköld framhöll som ett av kulturens villkor, en cirkulation genom vilken icke
