föräldrarnas stånd, endast begåvningen avgör arbetsfördelningen. Sålunda skulle en stor del av de fuskverk, som nu fylla mannens och kvinnans arbetsfält, utbytas mot verkliga värden.
Ett sådant nytt samhälle skall bereda de yttre villkoren för äktenskapet under den för man och kvinna normala äktenskapsåldern. Emedan arbetet i ett sådant samhälle bleve jämförelsevist ljust och lätt, komme de unga kvinnorna att ingå äktenskapet av djupare personliga motiv än nu. Ty ingen skall nämligen tro, att det utslitande, osympatiska arbetet, som ger ett torrt bröd, hindrar en ung flicka att utan kärlek kasta bort sig i äktenskapet!
Emancipationen har nog öppnat arbetsfälten för de ogifta kvinnorna. Men det surrogat för lycka, som de där erhålla, är sällan närande. Vår litteratur äger en ypperlig bild av den kvinnliga kontoristens liv, en bild, som borde varit väckande för kvinnosakskvinnorna.[1] Där se vi arbetsträlens arbetsglädje! Det blir icke under sådana förhållanden, Almqvists ord ha tillämplighet: att endast den sig själv försörjande kvinnan ingår äktenskap av kärlek. Hon gör det ännu ofta utan kärlek, ja, med samma ord — ehuru i en annan mening än förr:
»Jag måste i alla fall leva!»
Är det möjligt att tänkande kvinnor verkligen tro att det närvarande tillståndet kan fortfara? Det tillstånd, genom vilket, i hem efter hem, hustru som man drivas ut i kampen för tillvaron; genom vilket inom kroppsarbetarnas klass såväl hemmens som hustrurnas och det kommande släktets hälsa ödelägges; genom vilket nya och åter nya skaror av kvinnor jagas in i tävlingskampen med männen; genom vilket lönen samtidigt sänkes för både män och kvinnor; genom vilket kvinnor nödgas att leva av de slags medel, dem mer än en arbetsgivare räknar med, när han
- ↑ Se Mimmis dagbok i Lena av René. Denna bild har nu (1913) fått många i följe, framför allt Norrtullsligan av Elin Wägner och Nöd av H. v. Melsted.