väljer biträden, vilka se så bra ut, att de antagas kunna skaffa sig biförtjänster och därför kunna nöja sig med liten lön; genom vilket stora skaror av kvinnor nödgas att under långa tider genomleva arbetslöshetens demoraliserande elände; genom vilket mannen utestänges från hela arbetsområden, allt efter som maskinerna kunna skötas av kvinnor och barn; genom vilket hustrun och modern blir arbetsslav och familjeförsörjare; genom vilket allas livsmöjligheter ödas i striden för livsuppehället?!
Kvinnosakskvinnorna och välgörenhetskvinnorna med alla sina ärliga, vackra föreningsbemödanden bära endast vatten i Danaïdernas kar, så länge de icke sätta hela kvinnofrågan i samband med den sociala frågan, så länge de icke börja verka för och med underklassens kvinnor, så länge de icke göra kvinnofrågan till en social nydaningsfråga.
Sker icke detta snart, då skola allt flera kvinnor utestängas från familjelivet och allt flera barn bli hemlösa.
Det är betecknande för vår ställning till de sociala spörsmålen, att, medan man föreslår huskurer mot det onda, som följer av de nuvarande produktionsförhållandena, förklarar man att »förändrade arbetsvillkor icke äro att tänka på»! Men vad annat har en — över missförhållandena tänkande — att tänka på, utom just detta: huru sådana ändringar skola kunna åstadkommas?!
Medan talande exempel erhållas nästan varje vecka på familjelivets gradvisa upplösning genom kvinnokraftens bindande i industrialismens och de yttre yrkenas tvång, fortsätta kvinnosakskvinnorna sitt jubilerande över kvinnokraftens frigörande, eller förklara att kvinnor likaväl som män måste bekväma sig att göra vad som behöves och vara glada att kunna finna en plats, där de behövas, om också denna plats alls icke svarar mot deras håg och anlag!!
Mycket sant. Men mitt påstående är sannare:
Emedan förhållandena äro sådana, och alltmer
