Hos den äkta kvinnan når nyss nämnda behov
av personliga förhållanden sin högsta styrka på det
område, som även är högsta ändamålet med hennes
hängivenhet: moderskapet genom kärleken.
De otaliga fysiska och psykiska bestämningar, vilka sammanhänga med moderskapet; vilka omedvetet eller medvetet varje dag ingripa i det kvinnliga väsendets innersta tillvaro, lika väl som i dess växlande stämningar, dessa äro avgörande för såväl den kvinna, vilken aldrig blir moder, som för den, vilken blir det. Och för denna senare uppsuger moderskapet i den grad hennes så väl fysiska som psykiska krafttillgångar, att hennes andliga produktion måste bli det sekundära, måste få mer av tillfällighetens än av nödvändighetens skaplynne. Men det är endast det med nödvändighet frambragta, som blir oförgängligt.
Det är med insatsen av hela sin säregna produktiva kraft, av sitt hjärteblod och sina nerver, av sina dagars och nätters möda och kval, som kvinnan ger och fostrar ett nytt liv åt mänskligheten. Det är med en lika stor insats, mannen ger mänskligheten en ny konstskapelse, en ny tanke, en ny upptäckt.
För båda dessa arter av födslosmärta kan icke samma varelse äga samma styrka.
Därför är det, som ingen kvinnas namn strålar bland mänsklighetens eviga namn. Därför är det, som inom detta århundrade — kvinnans århundrade — ej ens tio kvinnor kunna nämnas, vilka, i andlig energi och i värdet av sin produktion, äro jämförliga med de manliga sekularsnillena inom litteraturen, konsten och vetenskapen. Och dessa få kvinnor, som uthärda jämförelsen, ha antingen icke blivit mödrar, eller ha haft de egentliga modersomsorgerna bakom sig, då de skapat sina yppersta verk, eller ha åsidosatt dessa omsorger för att följa skapardriften.
Men, invänder någon, erkännas måste dock, att från och med adertonhundratalet den kvinnliga produktionens såväl kvalitet som kvantitet är betydligt stegrad. Och därav följer ju, att kvinnans nya bruk av
