sina själskrafter, hennes rikare mänskliga utveckling småningom måste kunna utjämna den ännu rådande skillnaden mellan kvinnans och mannens andliga höjd? Man glömmer emellertid, att denna kvinnans rikare utveckling kommer att ärvas av söner lika väl som av döttrar. Om än framtidens kvinnosnillen — vilket är i hög grad troligt — bli flera och uppnå en högre nivå, så torde framtidens manliga snillen då även erhålla en i samma grad höjd nivå. Sålunda komme ingen väsentligt ändrad proportion att inträda mellan de båda könens intellektuella förmögenheter, lika litet som någon ändring i naturens fördelning av det produktiva arbetet, inom vilket kvinnan i främsta rummet har att bära bördan av de nya liven, mannen av de nya idéerna.
Hoppet om kvinnans slutliga likställighet med mannen i andlig produktionskraft borde — om kvinnorna vore följdriktiga — vila på den pessimistiska filosofiens lära om släktets frivilliga utdöende. Så vitt jag vet har dock den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen få kvinnliga anhängare. Kvinnorna tro sig kunna behålla kärlekens och moderskapets lycka och därjämte bli med männen andligt jämbördiga. De bekräfta därigenom en ypperlig manlig definition av begreppet »kvinna»: »En varelse, som när mannen säger ’två gånger två är fyra’, svarar honom: Det tror jag inte och huru ni än bevisar, behåller jag min tanke om saken.»
Kvinnorna äro numera matematiskt och vetenskapligt skolade. De tro på orubbliga naturlagar, bland andra också den, att man icke kan bruka en stor summa livskraft för ett ändamål och ändå ha hela summan kvar för ett annat. De inse således, att atletens muskler tagas från hans hjärna, vetenskapsmannens hjärna från hans muskler; att affärsmannens duglighet vinnes på bekostnad av hans kontemplativa djupsinne; att skaldens fantasi måste göra honom mindre vaken för vardagsnyttor. Men med avseende å sig själva behålla kvinnorna alltjämt undertron och vänta
