att naturen, för en gångs skull, ej skall taga med ena handen vad den ger med den andra.
På denna vidskepelse grundar sig kvinnans djärvhet i missbruket av sina säregna krafter.
Men en omhuldad vidskepelse visar sig, förr eller senare, ödesdiger. »Ve den, som intalar sig, att dess väsens nödvändighet är något tillfälligt,» så lyder ett djupt diktarord. Det är endast genom att göra själva sitt väsens nödvändighet till utgångspunkt för sin strävan efter frigörelse, som en personlighet verkligen blir fri, ej blott från något utan även till något. Genom att intala sig att deras allmänt kvinnliga väsens naturnödvändighet är tillfällighet, ha kvinnorna kunnat uppställa sitt abstrakta jämlikhetsideal mellan könen på grund av den rent mänskliga väsensgemenskapen, just som den franska revolutionen på samma grund uppställde sitt abstrakta jämlikhetsideal mellan samhällsklasserna. Under sin iver för denna framtida jämlikhet ha kvinnorna brukat argument ur evolutionsläran. Men de ha förbisett att evolutionen visar urartnings- lika väl som utvecklingsförlopp. Och under det kvinnorna alltjämt hoppas, att deras intelligens skall visa sig perfektibel, ha de glömt möjligheten, att andra av deras förmögenheter kunna försvagas.
Man har redan från de land, där kvinnosaken hunnit längst, en del vittnesbörd om att kvinnorna allt mindre mäkta moderskapet och, till följd därav, allt mindre önska det. Stundom kan man till och med få höra celibatet framställas som det för kvinnan värdigaste; ja, att det är en rest av lägre instinkter, när en kvinna icke hellre väljer sin utveckling som intelligensvarelse än som könsvarelse, ifall icke bägge delarna kunna förenas.
Just känslan av den i naturen grundade, svårförsonliga dualismen i kvinnans varelse har i vår tid föranlett kvinnor att så ivrigt skildra och studera snillrika kvinnors levnadsöden. Somliga hoppas finna kvinnogeniet segra över kärleken; andra att finna det i full harmoni med denna; andra åter att se hjärtat
