hävda sin rätt på bekostnad av skaparkraften. Men alla hoppas att kunna ställa kvinnofrågans horoskop efter dessa få kvinnliga stjärnor. Läsa vi emellertid stjärnorna rätt, skola vi finna, att av den ovanliga som den vanliga kvinnan kräver den offentliga verksamheten — inom vare sig affärslivet, statstjänsten, vetenskapen, konsten eller litteraturen — oupphörliga offer. Tusen ömhetsimpulser måste dessa utåt arbetande kvinnor undertrycka; tusen personliga omsorger om de sinas lycka måste de uppgiva. En sådan kvinna nödgas förhärda sitt hjärta för dagliga vädjanden till detsamma; dagligen rycka sig ur små, fasthållande barnahänder eller ur det hem, där hon som dotter eller hustru har kära plikter att fylla. Ännu göra de flesta kvinnor, även de snillrika, allt detta med saknad. Men låt kvinnans offentliga arbete alltjämt ökas, låt det pågå under fem, sex generationer och — kvinnorna skola visa sig själsligt modifierade. Deras insikt om att 2×2=4 skall vara manligt klar och fast. Men det torde hända att kulturens och lyckans summa då blir endast en addition av samma slags värden, icke ett organiskt alster av olika väsensarters förening och harmoni.
II.
Det ovan sagda torde förefalla mången som ett uttryck av ytterlig reaktion. Kvinnligheten skulle lida av att en kvinna tar en akademisk examen, sköter en statstjänst, innehar en kontorsplats? En kvinnlighet, som så lätt ginge förlorad, har icke heller varit mycket värd.
Alldeles sant. Men ha då resultaten av det arbete, som kvinnorna nedlagt på denna examen, denna tjänst, detta kontor, varit så mycket värda?
Endast undantagsvis. Ty denna samma kvinnlighet, vilken icke så »lätt går förlorad», den har just
