till följd att kvinnan ej lägger hela sin personlighet, sin fulla energi i arbetet.
Man kan redan under skolåren se en skillnad mellan flickans och gossens sätt att arbeta. Flickan är plikttrognare i arbetet med de föresatta uppgifterna, men hon lämnar intresset för själva ämnet kvar i skolan, medan gossen på ett helt annat sätt är upptagen av ämnet själv. Det har under flera år roat mig att lyssna till samtalen mellan den skolungdom från flera enskilda skolor, som korsat mina egna vägar. I nio fall av tio ha flickorna talat om någon »han» eller »hon», om nöjen eller om kläder; i nio fall av tio hava gossarna talat om sport eller om sina studier — från multiplikationstabellen till helvetesläran!
Denna grundskillnad, som på många liknande sätt visar sig i skolan, fortfar sedan i det yttre arbetet, där de olika lönevillkor, som den manliga och kvinnliga arbetskraften betingar, därför icke alltid äro så orättvisa, som de synas och, i en del fall, verkligen äro.
Under trettio år har jag sökt skaffa mig klara begrepp i kvinnofrågan, där min känsla alltid gått i den riktning, som detta och varje annat mitt offentliga uttalande varit. Under denna tidrymd har jag, ej av kvinnofrigörelsens fiender bland männen, utan av dess vänner — inom statstjänster, affärer, banker och andra penninganstalter — hört ungefär det omdöme, som kan sammanfattas i ett yttrande av en, på ett av dessa områden framstående, man. Han hade med värme hyllat Stuart Mills åsikter om likheten mellan könen. Erfarenheten hade dock nödgat honom till den slutsatsen: att kvinnans arbete utmärker sig för plikttrohet och ordning, för nit att till punkt och pricka uppfylla det för henne utstakade, men att hon ej har mannens förmåga av initiativ, av djupare intresse för arbetet.
Medan mannen från en underordnad plats ofta lyfter sig till en högre genom sin vakenhet, sin i viss mån skapande drift, förblir kvinnan vanligen på den underordnade platsen, emedan hon saknar denna
