anledning att beklaga den besinningslöshet, med vilken kvinnorna söka sig in på banor, där de icke ha bruk för sitt kvinnliga skaplynne, där de därför frambringa medelmåttiga värden, till ingen glädje för sig själva och ringa gagn för samhället. Jag beklagar de kvinnor, som ej kunna välja, som av brödnöden tvingas att taga första, bästa arbete som erbjuder sig, huru mycket de än känna detta strida mot sin innersta håg. Men jag anklagar de kvinnor, vilka i god ro kunna utse sitt livskall och som dock ej ägna en tanke åt att välja så, att det kvinnliga i deras natur skall få användning i arbetet. Att till naturenliga arbetsområden rikta kvinnan, detta borde vara kvinnosakens främsta intresse, i stället för att dess talekvinnor nu kritiklöst hälsa kvinnan välkommen på varje manligt arbetsområde. Om en kvinna bleve taktäckare, skulle det glada budskapet tvivelsutan gå genom alla kvinnosakstidskrifter från Petersburg till Chicago, där kvinnliga pennor skulle skynda att bevisa huru väl just detta upphöjda yrke står i harmoni med kvinnans upphöjda skaplynne!
Den kvinnliga taktäckaren får naturligtvis ha sin gång. Det ligger i frihetens väsen, att icke en enda varelse bör hindras i sitt arbetsval, även om denna ena kan locka nittionio andra in på oriktiga vägar.
Naturen rättar frihetens missbruk men den rättar långsamt och allvarligt. Och kvinnorna skulle kunna undvika mer än en smärtsam tillrättavisning, ifall de började inse att vad tillvaron verkligen behöver, det är icke deras arbete på de områden, där de frambringa samma eller ringare värden än männen, utan på de områden, där de frambringa större värden. När de lyckas finna sådana områden, då ger arbetet där åt kvinnan en rikare utveckling och — genom det fullare bruket av hennes innersta krafter — en större arbetslycka. Full lycka är den fulla utvecklingen och det fulla bruket av alla vårt väsens möjligheter till det med dem avsedda ändamålet. Och ehuru visserligen denna fulla lycka sällan står i kvinnans eget skön, kan hon dock
