det också småningom verka fysiskt och psykiskt omdanande på kvinnotypen. För den moderna psykologien blir det icke enbart en inskränkt fördom, det gamla talet om den kvinnlighet, som genom emancipationen kunde komma att gå förlorad. Då kvinnan liksom mannen bokstavligen och andligen stänger dörren om sig, gör sig blind och döv för de livets fina nyanser och halvtoner, dem hon nu har så vaket sinne för; då hon liksom mannen ger livsförhållandena andra rummet och livsgärningen första rummet i sitt hjärta — då har denna modifikation ägt rum, som man fann otrolig när den förutsades av ens morfar, men nu visar sig som en följdriktig och oroande psykologisk företeelse.
III.
Ur det redan sagda framgår: att ju mer
andligt begåvad en kvinna är, dess djupare blir den ofta
tragiska dualismen i hennes tillvaro.
Gifter hon sig, inträda de antydda konflikterna mellan känslor och arbete. Förblir hon ogift, kan hon visserligen mer fritt hänge sig åt sin produktion, men denna förlorar kvalitativt vad hon själv förlorar i utveckling och livskänsla.
Och dock är det just livskänsla, starka och djupa intryck, som den skapande konstnären behöver. Det är dessa, som kvinnorna, även de gifta, ofta i hög grad sakna. Även här röjer sig tidigt den djupa skillnaden mellan mannens och kvinnans natur. Gossen visar under leken sitt köns lust att pröva det nya, att äventyra och uppfinna. Det är detta lynne, oförståndiga mödrar hos gossarna bedöma som »bråkighet» och »okynne». Flickan däremot hittar sällan på »odygd»; hon nöjer sig med att på långt avstånd eftergöra brodern.
