När den geniale mannen, av sina mänskliga
lidelser och sina konstnärliga instinkter, drives att mäta
livets höjder och djup, att kasta sig in i alla
livssfärer, då kommer han ej sällan att, under någon tid
av sitt liv, tangera även den sfär, som Bellman skildrar
med den Fredmanska strofen:
»Här ligger jag i rännsten’ och betraktar
mina gamla skor!»
De kvinnliga snillena träffar man sällan i ett dylikt läge.
Men till gengäld är det också endast män, som gjort färderna mellan Inferno, Purgatorio och Paradiso.
Ägde icke den manliga övermänniskan sin intensiva sinnlighet, sitt demoniska djup, sin frändskap, med Lucifer och Promethevs, då hade han varken blivit stor som religionsstiftare eller tänkare, som skald eller siare. De etiska instinkter, vilka minska vidden av kvinnans livssfär, mångfalden i hennes livsintryck, dessa minska även intensiteten i hennes geniala ingivelse.
Medan mannen har sin styrka och sin svaghet i sitt beroende av vad bibeln kallar »djävulen och vårt eget kött», har kvinnan sin styrka och svaghet i sitt beroende av själens tredje stora fiende: världen. Med detta beroende sammanhänger kvinnans konventionalism, hennes undfallenhet för skenet och flärden. Men med detta sammanhänger även hennes makt att dana och befästa sederna.
Det vore till skada för kulturen om kvinnorna frånginge detta sitt skaplynne, om de än därigenom mer skulle närma sig mannens konstnärliga höjd.
De kvinnor, som fört ett mycket obundet liv, ha förr eller senare funnit att deras innersta väsen icke stått i harmoni med detta liv, vilket kränkt den känsla, som är kvinnans djupaste patos — ordet taget i dess antika mening av såväl lidelse som lidande —
