moderligheten. Det är moderligheten, som hos varje kvinna, vars kärlek är något värd, redan i hennes erotiska känsla gör ömheten större än lidelsen. Den instinktiva ömheten för de nya liven — de födda som de ännu ofödda — är det, som i kvinnonaturens omedvetna djup utvecklat kyskhet och trohet. Även då en mor, genom att lämna sina barn för kärleken, tyckes motsäga detta, visa de senare konflikterna till fullo att själva undantagen bestyrka regeln. Ja, det är den väsendet genombävande vissheten, att den stora kärleken är ett med »generationens helighet», som driver kvinnan att följa denna kärleks maning, även då hon därmed väljer samma öde som den lilla sjöjungfrun, genom vars saga aningen om den stora hängivenhetens tragik drog likt ett purpurfärgat moln över barnafantasiens himmel.
Det är moderligheten, som på det erotiska området gjort kvinnan lika genialiskt överlägsen mannen, som han är henne intellektuellt överlägsen. Den störste vetenskapsmannen på dessa områden, Goethe, förkunnar att
»Wahre Liebe ist die, die immer und immer, sich gleich bleibt
Wenn man ihr alles gewährt, wenn man ihr alles versagt...»
Och de största diktare av kärleksöden, Shakespeare, Goethe och Turgenjeff, ha nästan endast genom kvinnor uppenbarat en sådan känsla.
Men de stora diktarna hava, jämte kvinnorna, århundrade efter århundrade utvecklat även mannens erotiska idealism, den enda väg på vilken släktet skall nå en äkta lycka i förhållandet mellan man och kvinna. Det är icke de, för livets mångfald och hemlighetsfulla djup blinda sedlighetsivrarna, som skola lösa problemet. Men detta kunna lika litet de vardagskloka kvinnor, som råda sina idealistiska medsystrar att icke stegra sina krav på innerligheten, troheten och det
