moderna konstnärinnan, vars uppenbarelser om kvinnans väsen äro djupa som de största diktares.
Och skola kvinnorna på konstens och litteraturens område göra den kvinnliga originaliteten gällande — då måste de övervinna sin skygghet och våga kasta sina pärlor även för de slags kritici, vilka Jesus av Nazaret varnade oss emot.
Själv föraktade han — som varje annan stor ande — varsamhet. Men kvinnorna sakna ännu i allmänhet denna individualitetens fulltonighet, denna dess stolta vila i sig själv, som ger ett strålande mod till självmeddelelse, all råhet och misstydning till trots. Även i detta avseende skola kvinnorna förgäves eftersträva mannens höjd utan att gå samma väg som han: konsten har lika litet som vetenskapen någon kvinnoväg. Det påståendet, att det fina, dämpade, diskreta inom konsten just skulle vara kvinnans säregna uttryck, visar blott att man inte tagit kännedom om den manliga konst, där man i hög grad kan finna samma »kvinnliga» egendomlighet.
Stilen blir som personligheten. Ty stil är intensiv och koncentrerad självmeddelelse. Stil är — i mina handlingar som i mina verk — ett annat namn för mod. Så länge kvinnan fruktar det starka ordet, den personliga bekännelsen, den nakna naturen, så länge förblir hon eko, icke stämma. Det är detta svaga eko av sina egna stämmor, som männen icke älska. Men så snart en kvinna verkligen med sin egen röst tolkar sina egna känslor för livet och människorna, naturen och konsten, då visa männen sig som villiga ehuru ännu oövade lyssnare. En brist på övning, som gör att de stundom förväxla det äkta kvinnliga med det fruntimmersaktiga.
Den kvinna, vilken icke när sitt andliga, lika väl som sitt lekamliga, foster med sitt blod; vilken icke blir lika mäktig av försakelser, lika hänsynslös för faror, när det gäller livet för hennes verk som för hennes barn, hon är icke kallad att skapa på det andliga området. Och — om hon behöver arbeta —
