borde hon, hellre än att själv dikta, då verka med pennan som essayist, översättare, samlare för att främja allmänhetens tillägnelse och förståelse av betydande andars verk; hellre ägna sig åt dekorativa uppgifter än åt självständiga arbeten inom konsten; hellre bli amanuens hos vetenskapsmannen än att för egen del syssla med vetenskapliga undersökningar.
En kvinna, med svag skaparkraft, men stora intressen och rik intelligens och som tillika är oberoende av yttre arbete, hon missbrukar sina krafter ifall hon ej använder dem som förmedlarinna av kulturvärden.
Om man jämför det inflytande, kvinnan ägde, när hon skapade salonger och underhöll de brevväxlingar, i vilka den tidens litteraturkritik till stor del ägde rum, med det inflytande hon nu har för kulturlivet, så utfaller jämförelsen illa för vårt sekelslut. Isynnerhet om man ställer det emot förra sekelslutet, då kvinnans genomträngande, förmedlande, smidiga, sammanhållande inflytande var en stormakt. Vad kulturen vann därpå, kan man med ett enda exempel belysa. Om alla kvinnliga romaner och diktsamlingar i tyska litteraturen aldrig sett dagen, hade denna litteratur dock fått samma prägel och betydelse, som den nu har. Men skulle Rahel Varnhagens inflytande tänkas borta, då hade mer än en företeelse där varit annorlunda.
Visserligen är det sant, att kvinnor med ett sådant förståendets djup, en sådan inspirationens styrka som en Rahel, de födas, liksom andra genier sällan. Vem som vill kan icke bli en Rahel. Men mer än en Kamma Rahbek skriver nu medelmåttig skönlitteratur. Jagad av arbete för brödet eller av ärelystnad och konkurrens med männen, har kvinnan, med eller mot sin vilja, avstått sin plats som fridstiftare och sårläkarinna, för att själv bli kämpande, själv mottaga sår. Och det är en gammal sanning, »att få varda fagra av såren». Nutidens kulturliv är också i hög grad förfulat genom att kvinnornas andliga gratie där saknas,
