oskadliggörande genom botemedel eller hygien. Det är ingen utopisk dröm, att människans liv en gång skall kunna komma att sluta stilla och naturenligt som växtens.
Flytta vi oss från bilden till vad den motsvarar, de mänskliga lidelserna, så visar oss kulturhistorien lika otvetydigt, att de starkaste lidelser, lika väl som de mest ondartade sjukdomar, kunna förlora såväl i utbredning som i styrka.
Om vi kunde försätta oss 1,000 år tillbaka i tiden, då kristendomens fridstankar först började avhandlas hos våra fäder, skulle vi hört dessa framhålla skäl, stödda på rättssederna, religionen, plikt- och hederskänslan, för att den av missionärerna motarbetade självhämnden icke borde upphöra. Den tiden tillbakavisade tanken därpå med samma ovilja, som militarismens målsmän nu rikta mot fredsrörelsen. Och de gamla vikingarna kunde med fullt skäl framhålla, att självhämnden utvecklade vissa dygder, särskilt en ädel offervillighet vänner och fränder emellan. Det var icke underligt att de och deras kvinnor fasthöllo självhämnden med dess oavlåtliga ättkrig. Släktkärlek, religion och äreskänsla närde denna lidelse och gjorde den så stark, att det behövdes flera århundraden innan de nya religiösa begreppen och de av dem påverkade lagarna kunde utrota den.
Förkunnarna av de nya rättsbegreppen läto dock icke avskräcka sig av det »historiskt givna», av sakförhållandena. De trodde på kristendomens fridsbudskap och visste, att de hade något högre att giva i stället för den »heliga plikt», de undergrävde. På samma sätt veta fredsvännerna, att de ha ett högre att sätta i stället för den militäriska patriotism, de vilja utrota.
Ingen, som äger den äkta historiska känslan, tager framtidens mått efter nutiden, lika litet som den lägger nutidens mått på det förflutna. En tillbakablick över detta förflutna visar, att samhällsorganismen
