genomgått en oavbruten utveckling, som fört till en allt närmare sammanväxning mellan dess delar.[1]
Från att ha lidit av en ihållande stridsfeber, man och man, familj och familj, stam och stam, landskap och landskap emellan, hemsökes samhället nu endast av intermittent feber, då krig utbryter mellan folk och länder. Alldeles samma evolutionsförlopp, som avskaffat den ständiga striden mellan smådelarna, skall avskaffa striden mellan de större delarna. Förloppet är i senare fallet mycket mer invecklat, omfattande och långsamt, men fortgår efter samma psykiska, ekonomiska och sociala lagar. Det finnes icke ett enda moment mer av natur- eller kulturnödvändighet i fortvaron av krigstillståndet länder emellan, än ätter och bygder emellan. Nödvändigheten finnes tvärtom åt motsatta hållet, d. v. s. att det hela måste genomgå samma utvecklingsförlopp som delarna. Krig folken emellan skola således varda, om icke omöjliga, så dock lika otroliga som krig nu vore mellan landskapen i samma land.
Många frukta att fosterlandskänslan skall utdö under detta förlopp, som väsentligt måste omdana nationalkänslan och fosterlandskärleken. Men denna fruktan borde lugnas genom en mycket kort eftertanke. Den personliga ärekänslan, familjekänslan, hembygdskänslan, alla ha de måst undergå genomgripande omdaningar innan självhämnden, enviget och småfejderna kunde upphöra.
Men nämnda känslor ha därför icke gått förlorade ; de ha stegrats och på samma gång har kulturen blivit höjd genom deras ändrade form, genom att ätten uppgick i samhället, bygden i fosterlandet. På samma sätt skola kultur och fosterlandskärlek båda vinna, när landen uppgå i en högre enhet.
Ty ännu en annan farhåga, den att nationalkänslans omdaning skulle utplåna nationernas individualitet, kommer att visa sig obefogad.
- ↑ Se Nationernas sammanväxning, Utvecklingsanarki med flera arbeten av Gustav Björklund.
