samfällda förlopp en så avgjord stigning från lägre former till högre, att man måste vara okunnig eller yrkesmässig paradoxmakare, för att förneka den. Genom känslornas och förhållandenas ömsesidiga omdaning ha ej endast självhämnden men människoätandet och människooffren, kvinnoroven och tvångsäktenskapen, slaveriet och livegenskapen upphört. Släktled efter släktled se vi huru inom mänskligheten
När apans och tigerns impulser ej längre leva inom människornas bröst, då skall ännu icke »syndfri fullkomlighet» vara inträdd. Men då ha krigen upphört.
Tidens tecken äro i detta fall klara för den, som vill tyda dem.
Vi finna att kriget mellan staterna redan är avbrutet genom allt längre fredsperioder, medan det ännu under förra århundradet var nästan oupphörligt. Folkrätten förmår alltmer hålla det lössläppta krigets fasor inom vissa gränser. Så verkar även sjukvården i fält — denna den mest skärande av alla de självmotsägelser, som den stackars mänskligheten inom sig förmår rymma.
Men det betydelsefullaste tidstecknet är att nutidens krigsrustningar tagit former, vilka innebära krigens gradvisa upphörande. Framför allt är det den allmänna värneplikten som, ehuru på oändliga omvägar, skall motverka krigen. Tills vidare är värneplikten hotande för freden, genom att militäriskt fostra folken, hos dem egga den krigslidelse, det nationalhat, den råhet, genom vilka nutidens krig varda, icke längre yrkesmäns krig, utan folkkrig, där såväl den eldande nationalkänslan som vissheten om att den besegrade skall undergå en oerhörd ekonomisk utplundring, driva folken att kämpa till det yttersta. Men småningom skall dock denna samma värneplikt
- ↑ Tennyson.
