— genom vilken varje hem i landet beröres av kriget; genom vilken folkets yppersta unga krafter fostras till kanonmat; genom vilken fjärde ståndet väpnas — visa sig omöjliggöra krigen. Folken skola alltmer skygga för en krigsförklaring; de yppersta intelligenserna alltmer förbittras vid utsikten att få sina hjärnor stänkta på slagfälten; det fjärde ståndet skall hota med att använda sin vapenduglighet för andra ändamål än nationalkriget — ifall icke ändring sker i den samhällsordning, under vars rustnings- och värnepliktsbördor arbetaren lider mest.
Fullkomnandet av förstörelseverktygen är dock den viktigaste faktor, man har att räkna med i avseende å krigens avstannande. Den psykologiska verkan härav är, att kriget mer och mer mister glansen av den personliga bragden, eggelsen av striden öga mot öga; att modet framför allt behöves när det gäller att bemästra fasan att redan på långt håll slitas i slarvor. Ekonomiskt skall krigsmaterialets fullkomning verka sålunda, att nation efter nation bringas till statsbankrutten, sedan den till det yttersta stegrat sina försvarsanslag, på samma gång den, genom ökad värneplikt, minskat sin produktiva förmåga.
Icke minst betecknande för utsikten till krigens upphörande är det skäl, som nu mera överallt gives för rustningarna: att de ske endast för fredens bevarande, ty ingen enda stat tänker längre på anfall.
Talesättets tomhet behöver ej bevisas. Vore freden allas syfte, då kunde dessa fredsbevarare nå målet lika säkert, genom att folken avväpnade i alldeles samma ömsesidiga förhållande som de nu rusta; genom att de enades om skiljedomstolar i tvistefrågor samt om ekonomisk avspärrning i stället för krig för att göra skiljedomen verksam, ifall ett folk ej godvilligt fogar sig i densamma. Men också det haltlösa talesättet bevisar ofantligt. Ty frasen om rustandet för freden är militarismens omedvetna hyllning åt sin tronföljare: den inom folken uppväxande fredstanken.