VII.
Efter denna nödvändiga avvikelse återkommer jag till kvinnokraftens missbruk.
I fråga om fredstanken borde väl om någonsin moderlighetskänslan ha drivit kvinnorna att gå i spetsen. Men också här ha män tagit initiativet, män vilka haft mod att tro på kristendomens fredsbudskap, män, vilka först, som apostlarna på pingstdagen, ansågos druckna av sött vin, men till vilkas ringaktade flock nu allt fler av mänsklighetens yppersta sällat sig.
I fråga om krigs- och rustningsraseriet borde moderlighetskänslan ha kunnat upplysa kvinnornas förstånd om den cirkel av felslut, inom vilken de manliga försvarsivrarna röra sig. Från kvinnorna skulle man kunnat vänta att den klagan verkligen kommit, som den nordens store diktare,[1] vilken varit väckaren av framtidstankarna i folksjälen, höjt i en moders namn:
»Mødre, mødre
klager med mig, klager
över mans-viljen
den øder vort værk.
— — — — — — — — —
Det er ikke livet alene,
I myrder
men dens tusentrådede spind
bakenom,
alle dets muligheder!
Ikke mænnesket alene
ikke denne ene ædle,
men det ædle, som fæster ved,
og alt det ufødte av ham.
De beste, de beste
myrder I, slægt æfter slægt.
ti de beste var de modigste.
I hærger fædrelannet
mens I værger det.»
- ↑ Björnstjerne Björnson: Fred, oratorium.
