Vi behöva icke tänka långt för att finna
bekräftelsen på det ovan sagda. Ty just inom vårt
land har en försvarsrörelse nyligen utmynnat i en
krigsagitation. Samma kvinnor, vilka för fem år sedan
med djupaste övertygelse förklarade: att Sverige
aldrig skulle drömma om ett anfallskrig; att varje
droppe blod, var gnista hänförelse, var krona till
försvaret, endast och allenast kunde komma att brukas
till värn för vår egen frihet, samma personer ha nu
tysta bevittnat eller själva deltagit i uppeggelser till
krig mot Norge. Första gången jag hörde det talet,
var av en militärs hustru, som kom från en
försvarsfest. Sedan vet jag, att många kvinnor, Iran hem
till hem, från sällskapskrets till sällskapskrets fört
samma tal. Till stor del genom kvinnans, av alla
sakkunskaper, av alla politiska ansvarskänslor
otyglade känslosvall, har broderkrigets avsikt, denna
brottsliga dårskap — otänkbar före försvarsagitationen —
under åratal vanärat vårt folk.
I hela detta århundrade finnes icke något mer upprörande missbruk av den svenska kvinnans krafter.
VIII.
Missbruket kan dock ha haft ett gott med sig: om det öppnat ögonen på de kvinnor, vilka med äkta fosterländsk hänförelse ägnat sig åt försvarsrörelsen, utan att ana de följder, den skulle medföra; om alla dessa goda kvinnokrafter sålunda vunnes åt fredssaken, som behöver dem alla.
Ty visserligen har freden, som ovan är framhållet, sina största bundsförvanter i de nuvarande krigens och rustningarnas egen karaktär, liksom i de stora internationella arbetarrörelserna, i handeln, samfärdseln och andra, av männen ledda, förhållanden. Men jämte dessa, för freden medelbart verkande,
4. — Missbrukad kvinnokraft.
