inflytanden, behövas kvinnornas krafter för den känslornas omdaning, utan vilken de yttre förhållandena aldrig kunna giva stadga åt folkfreden.
För denna känslornas omdaning står nu hoppet till kvinnorna. Ty kristendomen — vilken, då den ännu var den starka tro, som övervann världen, bar fridens budskap till folken — den visar sig nu som den svaga tro, vilken var dag låter sig av världen och dess ofrid övervinnas. Århundrade efter århundrade har julens budskap lyst friden över jorden, och löftet ljudit, att allt krig, med storm och blodig klädnad, skall uppbränt varda. Men de, som predika över dessa ord, stänga nu samlingssalarna för fredsförkunnelsen. Och de, som lyssna till fridslöftena, avhandla redan vid juldagsbordet militäranslag och krigsrykten. Ja, världens tvenne »kristligaste» folk stodo, dagarna före och efter den nyss firade julen,[1] i begrepp att störta varandra i ett krig med oöverskådliga följder. Om icke då pressen samt de manliga och kvinnliga fredsvännerna, men framför allt nya, politiska förvecklingar, verkat dämpande på stämningen, då hade följderna av en lättsinnig, patriotisk fras kommit att visa sig starkare än alla de fredspredikningar i kristendomens namn, som höllos under dessa ödesdigra dagar av Englands och Amerikas, om sin plikt medvetna, prästerskap, som så i sin mån påverkade sinnena.
Här hos oss saknar fredsrörelsen dessa bundsförvanter. Här vänta de »kristna» att fredsriket genom ett under ovanifrån skall sänkas ned till jorden och, under bidan på undret, verka de för rustningar och utslunga anfallshotelser. En samröra av kristlighet och krig, som bevisar den gamla erfarenheten: att tankens svaghet alltid står i ett försynsmässigt avvägt förhållande till fördomarnas styrka!
Utan hjälp av kristendomens målsmän måste således kvinnorna börja arbeta för freden. Och såväl de som i tron på fredsfursten se segerkraften för hans rike och de, vilka tro att mänskligheten inom sig
- ↑ 1895.
