själv har krafter nog att förverkliga hans fridsbudskap.
Kvinnorna måste frigöra sig från den hypnotiska makt i vilken sakförhållandena försätta sinnena, och insöva dem i tron att den krigiska folkviljan drives av blinda naturkrafter, liksom det hav, vars raseri den ofta liknar. Må de i stället förstå: att folkviljan är summan av individernas vilja. Så länge individerna älska kriget, uppstår det och det upphör, när de avsky det. Men folkviljans första daning sker på mödrarnas knän!
Mödrarna fostra själva sönerna till brutalitet, så länge de ej äga intelligens och tålamod nog att finna verkliga uppfostringsmedel i stället för våldsmedel, vilka nära de låga instinkterna hos barnet, som åt en svagare ger igen de slag, det själv mottagit. De göra det vidare genom att uppmuntra den militäriska hågen och lovorda yttringar av småaktig fosterlandskärlek. Må i stället varje mor med sitt mest brännande förakt möta alla översitteriets, övermodets och råhetens kraftyttringar, alla knytnävssegrar, men däremot med sin ömmaste smekning löna varje ädel strid till en svagares försvar!
Må hon ej tro, att hon behöver elda gossen att slåss för sitt land. Så väcker hon blott i hans osammansatta själ en lågande längtan efter krig, på det han må få upptaga dusten med arvfienden! Stridshågen, som två tusen år av kristendomspredikan icke kunnat utrota, den behöver sannerligen icke näras av mödrarnas ord, för att ännu finnas kvar i den stund, då den verkligen kommer att behövas.
Men vill modern lära sin son att älska fäderneslandet, låt honom då leva i dess natur och dricka djupt av dess fägring; mätta honom med Sveriges saga och sång; tala om vårt folks fredliga stordåd, ja tala även om den krigiska bragden, som en gång var fosterlandskärlekens högsta uttryck. Men säg honom att detta ideal är förgånget; att fosterlandskärlekens högsta uttryck är att sträva och leva för sitt lands
