Det formella, logiska och systematiska i den
manliga naturen är det, som gör dussinmänniskan bland
männen till en mer torrt formdyrkande, mer
självsäker filister än kvinnan av samma art. Den kvinnliga
dussinmänniskan måste alltid ha gjort något våld på
sig innan hon lyckats få bort det vilda elementet i
sin natur, antingen genom att ha låtit det besegras
av den medfödda kvinnliga svagheten: konventionell
världslighet, eller av den förvärvade manliga
svagheten: småsint formalism. Den nutida uppfostran
och vissa av de nutida yrkena öka betänkligt de
kvinnliga dussinmänniskorna. Men det är den
kvinnliga vildheten det gäller att rädda, ifall den frigjorda
kvinnokraften skall komma kulturförloppet till godo.
Förmågan att se tingen mer dikteriskt än genomsnittsmannen, denna förmåga är det, som gjort även den vardagliga kvinnan till underverkstroende och som satt henne i stånd att, allt sedan Evas dagar, också göra underverk eller åtminstone vrida världshändelserna på ett, ej blott av Adam utan av själva försynen, oförutsett sätt!
En tysk tänkare yttrar, att hade icke kvinnan kommit till i skapelsen, då skulle mannens ordnande förstånd för länge sedan ha lyckats att, matematiskt klart och bestämt, lösa tillvarons problem. Men nu har det alltid funnits en rest i tillvaron, som icke gått upp i de övriga talförhållandena. Denna rest är kvinnan. Hon omöjliggör att livet kan behandlas som ren matematik. Genom förbiseende av faktorn kvinna, ha alla männens matematiska resultat blivit felaktiga. Detta förstå profeter och filosofer. De låta matematik vara matematik, verklighet vara verklighet. Men bakom verkligheten veta de att känslan, mystiken finnes. Och dess makt representeras av kvinnan.[1]
Denna kvinnans makt har under tidernas lopp varit aktiv på samma sätt som de naturkrafter, vilkas lagar varit okända, men vilkas verkningar man förnummit.
- ↑ Max Dressler: Preussische Jahrbücher. Jan. 1895.
