själva, finnas ju barnjungfrurna och bonnerna och sedan vidtager ju skolan?
Intet vore lyckligare, än om mödrarna själva alltid kunde giva barnen deras första kroppsliga och andliga vård.
Men många mödrar äro så upptagna av övriga hemplikter eller av de skyldigheter deras sociala ställning medför, att de ej hinna detta. Andra åter måste ägna sig åt något yttre förvärvsarbete eller också ha de en bestämd begåvning, vars utveckling de ej kunna offra. Andra åter sakna fullkomligt alla anlag för uppfostran. Ty man blir icke uppfostrare därför att man blir mor och även det pedagogiska snillet är naturens gåva.
Detta snille kan man visserligen finna hos mången kvinna av folket. Mer än en barnflock torde ha fått sina grundläggande etiska intryck från någon präktig gammal barnjungfru av det nu snart utdöda slaget. Men i de flesta fall äro de, ofta halvvuxna, alltid andligt outvecklade och för sin verksamhet oförberedda barnflickorna icke de för barnasinnet lämpliga ledarinnorna. Det är ofattligt med vilken sorglöshet mödrarna lämna sin dyrbaraste egendom i dessa för dem okända flickors händer, liksom sedermera i den ofta lika okända bonnens. Utom att denna ofta är lika oförberedd i sitt kall, som den svenska tjänarinnan, så är denna utländska flicka av ännu en annan orsak olämplig för de mindre barnens vård. I detta fall vore det verkligen skäl att röra vid den, så ofta i otid anslagna, fosterländska strängen. Just under de år, då barnens sinnen vakna för den dem omgivande naturen och de borde lära sig känna och älska denna; just då deras vaknande fantasi borde fyllas av vår saga och sång, då alla dessa tidigaste intryck böra meddelas, av vilka fosterlandskärlekens finaste rottrådar näras — då lämnar man barnen åt en främmande, utan all kännedom om eller känsla för vårt språk, våra sagor och vårt lands natur! Och
