man gör detta, för att lära barnen »tala ett främmande språk», som de små dessutom i de flesta fall glömma!
Låt i stället den utländska bonnen komma, när barnen börjat det utländska språket i skolan, då skall hon verkligen främja barnets språkkunskap. Men därförinnan må den mor, som icke själv kan vara sina barns enda vårdarinna, taga till sin hjälp en annan, bildad barnsköterska.
Denna vore nog lika behövlig i staden som på landet och kunde i staden för barnen avkorta den långa, studieintresset så ofta slappande, skoltiden. Tills vidare är det dock troligt, att dessa barnsköterskor skulle röna mest efterfrågan från landsorten. Där måste man nu ofta nöja sig med småskolelärarinnan, vars halvbildning — ty fint bildade flickor bli tyvärr sällan småskolelärarinnor — gör hennes ställning i ett hem full av svårigheter.
»Tror ni då,» invända otaliga röster, »att icke den bildade barnavårdarinnans ställning måste medföra än större svårigheter, även antaget att man behandlade henne som familjemedlem? Just hon skulle få oupphörliga konflikter att bestå, då hennes och moderns meningar skilde sig. I somliga fall bleve mödrarna än mer likgiltiga för barnens utveckling, än mer främmande för deras hjärtan än de redan äro; i andra fall skulle barnen lida av slitningen mellan olika metoder.»
Naturligtvis måste sådant stundom inträffa. Men det inträffar även nu, och på ett för barnen mycket farligare sätt, när barnjungfrun eller bonnen motverkar föräldrarna och bakom deras rygg överträder deras befallningar. Med den bildade barnavårdarinnan kunna erfarenheter, åsikter och skäl utbytas. Och ur detta utbyte kunde såväl modern som barnavårdarinnan vinna ökade insikter i sin uppgift, ny eggelse i dess fullföljande.
»Men huru kan man tänka sig, att en bildad flicka skulle vilja åtaga sig alla barnkammarsysslorna? Och
