klinik för barnsjukdomar, en barnkrubba och en småbarnsskola, där de unga flickorna erhölle tillfälle att praktiskt utbilda sig under sakkunnig ledning. De skulle sålunda inhämta grunderna för barnets sjuk- och hälsovård, de gymnastiska rörelser och lekar, som lämpa sig för småbarn, liksom den, för dessa särskilt avsedda danska slöjden[1] och de Fröbelska handarbetena. De skulle inhämta de bästa metoderna för att lära barnen grunderna i innanläsning och skrivning, i modersmålet och i räkning; de skulle lära sig att ute i naturen besvara barnens frågor om denna och leda barnen till att iakttaga dess företeelser. De skulle öva sig att berätta sagor och sjunga visor. Därjämte skulle de erhålla anvisning på de böcker, de själva borde begagna för att ur dem kunna hämta sina meddelanden till barnen. Slutligen måste man sätta i deras händer de äldre och yngre klassiska arbetena om barnauppfostran, och de yppersta av de många moderna arbetena över barnets fysiska och psykiska liv. De skulle verkligen läsa Comenius, Locke, Pestalozzi, Rousseau, Spencer m. fl. och lära sig tänka över deras tankar, icke nöja sig med referat av desamma. Genom undervisningsprov och genom skriftliga uppsatser över det lästa, skulle tillräcklig kontroll kunna övas med avseende å elevernas förmåga att tillgodogöra sig studierna. Inga andra villkor borde uppställas än att den sökande som regel vore tjugu år. Förlovade flickor borde få komma in vid vilken ålder som helst. Annars torde den helt unga, nyss ur skolan utgångna, flickan oftast komma att betrakta alltsammans som ett nytt plugg och ej medföra det vakna intresse, som ensamt kan göra en sådan kurs fruktbärande. För den, som icke vill genomgå sjukvården, kunde kursen hinnas på ett år, annars på två.
En sålunda utbildad flicka kunde med lätthet erhålla plats vid de enskilda skolornas småklasser.
Den åter, vilken valde barnsköterskans yrke, skulle snart finna sig lika behövlig och efterfrågad som den
- ↑ A. Mikkelsens.
