bildade sjuksköterskan. Även om man nödgas anta, att hon till en början ej skulle lönas högre än en bonne, vore dock hennes ekonomiska ställning på en sådan plats bättre, än om hon skulle underhålla sig själv på 8—900 kronors lön. Vad den andliga delen av hennes arbete angår, skulle det innebära den svårigheten att, liksom sjuksköterskans, bleve även barnsköterskans plats av mer eller mindre kortvarighet. Men på varje nytt ställe fick hon ånyo värmas av barnahänder och barnaleenden. Hon skulle sålunda känna modershjärtat vidgas inom sig, medan hon kanske annars, bunden vid en kontorsstol, under årens lopp endast skulle blivit utsliten, icke utvecklad.[1]
Det behöver icke påpekas, att den unga flicka, som framdeles bleve mor, skulle ha erhållit en, för hela släktet betydelsefull, utveckling i en sådan kurs, en utveckling, som hennes nuvarande uppfostran alldeles icke sörjer för. Vid den ålder, då våra mormödrar förestodo den tidens mycket mer invecklade hushåll och dessutom skötte några små i barnkammaren, är nutidens unga flicka ofta en i hemmet nästan onyttig, i kvinnliga värv oerfaren familjemedlem. Hon läser läxor på skolbänken från sex år till några och tjugu och hon frikallas under tiden från hemplikterna. Hela sin första ungdom tillbringar hon sålunda i ett andligt omyndighetstillstånd. Ty hon erhåller icke ens den utveckling till ansvar och individuellt oberoende, som verkliga självstudier kunde giva.
Ingen tänkande kvinna kan önska de tidiga giftermålen tillbaka. Tvärtom måste envar önska äktenskapsåldern i norden framflyttad till tjugu år. Och lika litet kan någon kvinna, som själv känt kunskapsglädjen och arbetsglädjen, vilja lägga ens ett halmstrå i vägen för en enda ung flicka, vars verkliga håg
- ↑ Det här antydda förslaget, som jag redan 1876 framställde i en artikel: Småbarnslärarinnor för hem och skolor (se Tidskrift för Hemmet), lärer, enligt vad någon upplyst mig om efter mitt föredrag, redan ha börjat förverkligas i Finland.
