del av vår odlade jord erhölle en intensivare kultur. En ökad trädgårdsskötsel finge även till följd, att de yppersta födoämnena och den vackraste prydnaden — blommorna — i stället för att vara lyx under större delen av året, kunde bli vardagsmat och vardagsglädje för vårt folk.
Slutligen är jag gammalmodig nog att vilja påminna om ännu ett naturenligt arbetsområde för kvinnorna.
Under allt tal om att dessa krafter nu äro frigjorda, till följd av de nya produktionsmetoderna, glömmer man: att i norden äro städerna mindre betydelsefulla än landsbygden, och att på landsbygden fortlever tills vidare — så när som på några detaljer — hela den gamla hushållningsmetoden. Men vad som icke fortlever, det är den bildade husmoderns sakkännedom om hushållningens olika grenar. Följden har blivit att lanthushållet nu ofta är alltför betungande för lantbruket; att en icke obetydlig del av detta senares betryck kan skrivas på husmoderns oförmåga att ställa tjänareantalet och utgifterna i riktiga förhållanden till gårdens inkomster. Den medelbara nationalekonomiska förlust, som är en följd härav, kan icke bevisas med siffror.[1] Men om den det kunde, skulle dessa siffror troligen vida överstiga den nationalekonomiska vinsten av vad den kvinnliga överklassens yrkesarbete under samma tid uppgått till.
Den kvinna, som redan äger ekonomiskt oberoende och söker ett yttre arbete endast av verksamhetsbegär, hon brukar sin frihet att välja synnerligen illa, när hon, inom banker och på liknande banor, mot en liten, ja stundom ingen lön, ta arbetet från de obemedlade kvinnor eller män, vilka icke kunna leva på den betalning, som en i ett hem underhållen kvinna kan nöja sig med. Dessa obemedlade torde dessutom i regeln sköta platsen bättre, än vad den gör,
- ↑ Nu — 1913 — har staten genom anslag till husmoderskurser på landsbygden beaktat detta sakförhållande.
