Och härmed stå vi åter vid kvinnofrågans
utflöde i den sociala frågans ocean.
Ty det vore sorgligt kortsynt, ifall jag trodde, att mer naturenliga arbeten för kvinnan också innebure en lösning av de stora svårigheterna. Vad jag föreslagit, kan endast bereda en tillfällig lindring i fråga om trängseln på arbetsmarknaden och trycket på kvinnonaturen. Mina förslag ha ingen betydelse med avseende å det kvinnliga arbetets framtid. Varje yrke, som en överklasskvinna upptar, berövar nämligen nu antingen en underklasskvinna en utsikt till förtjänst eller en man någon av hans förvärvsmöjligheter. Och allteftersom fler och fler yrken komma i de billigare arbetande kvinnohänderna, bli de män allt färre, som genom äktenskapet kunna giva kvinnan möjligheten att nå sin fulla utveckling som kvinna; alltmera nedtrycka kvinnorna arbetslönerna för varandra och männen; allt starkare växer därför från männens sida mot kvinnorna en känsla, lik den vita rasens hat mot den gula.
Det finnes fler problem mellan himmel och jord än uttolkare av den nu, till konservatism stelnade, emancipationsdogmen drömma om. Det problem, som framför allt borde kräva deras övervägande, är det, som en svensk tänkare framställt, efter att ha skildrat huru männen blivit utträngda inom en av Englands storindustrier:
»Det är en djupt ingripande förändring i ett folks livshistoria detta, att mannen förlorar i ekonomisk betydelse i jämförelse med kvinnor och barn. Till en dylik ekonomisk degradering av mannen leder nämligen den antydda utvecklingsprocessen i sista hand uti tider som våra, då arbetsbristen är ett ont, som tilltar inom alla industrier och tendenserna att använda billigare arbetskraft och alltmer automatiska maskiner är i ständigt växande.»[1]
Envar, som i våra dagar behandlar kvinnofrågan som en fristående »ideell» fråga; som icke förstår
- ↑ Se Brittiska strövtåg av Gustaf F. Steffen.
