Enligt den senare satsen är mannens och kvinnans
andliga artskillnad organiskt begrundad i bådas skilda
kön. Artskillnaden är den oavvisliga följdsatsen av
antagandet: att ett så innerligt samband råder mellan
det kroppsliga och det själsliga, att detta senare ej
blott utvecklats ur och genom de biologiska
processerna, utan även att själslivet, som det nu är, alltjämt
bestämmes genom dessa. Därav följer att, ur de för
man och kvinna lika livsfunktionerna, ett till en viss
grad likartat själsliv har utvecklats hos båda, men att
dock en stark differentiering blir resultatet av att
vissa djupt ingripande livsfunktioner äro olikartade.
Det är denna synpunkt, som för mig sedan
årtionden tillbaka varit avgörande för uppfattningen av
kvinnofrågan.
Långt ifrån att evolutionens förlopp ger stöd åt den åsikten att den könsliga differentieringen hör till ett lägre, det likartade till ett högre skede, så visar det oss tvärtom att, hos lägre varelser, båda könen finnas inom samma individ; men att hos de högre djuren, liksom hos de vilda folken, manliga och kvinnliga väsensegenskaper äro mindre starkt utpräglade; att däremot den starkare fysiskt-psykiska differentieringen mellan könen just följer med det högre utvecklingsskedet.
Att kvinnan i främsta rummet är en könsvarelse, är ej liktydigt med att hon icke skulle äga samma möjlighet till andlig perfektibilitet som mannen. Valet står ej heller för henne mellan hennes utveckling till könsvarelse eller till andlig varelse.
Man och kvinna utveckla båda sin andliga varelse utur och samman med sin fysiska; sålunda är det aldrig från könsvarelse till andlig varelse, man eller kvinna stiger, utan alltid som könsvarelse. Ty könets bestämning följer ju man som kvinna från deras mest omedvetna instinktliv upp till deras högsta andliga skapande.
Av själens och kroppens växelverkan följer emellertid att själen kan undertrycka de erotiska drifterna
