kunnat lägga omsorgen om barnen på dessa neutrer, då hade vi troligen nu ingen kvinnofråga. Själva födandet av barnen skulle icke i den grad ha tagit kvinnosläktets fysiska och psykiska krafter i anspråk, att det icke kunnat arbeta någorlunda jämsides med det manliga.
Nu blev i stället den mänskliga moderns ömhet för barnet utvecklad till det högsta uttrycket av den känsla, vilken börjar med den blinda instinkt, som driver insekten att bereda föda för de larver, den aldrig får se. Redan hos de högre djuren blir moderligheten en stor, döden trotsande kärlek. Men medan djurhonans ömhet upphör sedan ungarna kunna reda sig själva, således ganska snart, blir moderskärleken hos människan allt mer till livsförhållande, ju högre hon når från det vilda tillståndet. Det har ofta blivit anmärkt vilken psykologisk betydelse moderns personliga vård om barnet äger för utvecklingen av moderskärleken, liksom vikten av att just genom människobarnets långsamma utveckling den period förlänges, under vilken grunden lägges till det hela personligheten bestämmande förhållandet mellan mor och barn. Ju mer mödrarna ge, dess starkare växer deras ömhet. Ty där vår skatt av lidanden, mödor och hängivenhet är, där är ock vårt hjärta.
Det mest primitiva mänskliga samfundsförhållandet — modern med sitt barn — är ursprunget till de djupast verkande av de medel och former genom vilka de altruistiska, de sympatiska känslorna i mänskligheten utvecklats till högre styrka och större omfattning. Förhållandet mellan man och kvinna — först endast ett uttryck av släktets självbevarelsedrift — får genom barnet, som är en hjälpbehövande varelse, en första tillsats av en utom jaget gående känsla. Småningom uppstå flera liknande känslor, genom vilka mannen i kvinnan, kvinnan i mannen ser icke blott ett medel, utan ett självändamål, ett annat jag, en personlighet. Detta leder steg för steg fram till det djupa förhållande mellan man och kvinna som är kärlek. Hos kvinnan
