inför en kvinna, som hela tiden mot »aristokraten» slungat vilda förbannelser. På kvinnans arm sitter en knubbig, rosig, leende varelse, och den unga grevinnan utbrister ovillkorligt: »Vilket vackert barn!» I samma ögonblick lägger modern sitt barn i den nyss förbannades armar och säger : »Tag barnet, så kommer ni trygg förbi folket!»[1]
Dessa moderlighetens spontana utbrott, av vilka det ena tvingar den för sitt liv skälvande kvinnan att stanna inför ett barns leende och av vilka det andra ger den av klasshat skälvande kvinnan ingivelsen att rädda den till sitt liv hotade genom att i hennes armar lägga sitt barn — de äro uttryck av en inspiration, som icke är högre hos Shakespeare i dennes mest gripande scener. Till sådana, genom kvinnans skaparmakt utvecklade, känslor stå alla stora diktarandar i skuld. Hade ej kvinnans kulturarbete föregått, då ägde dikten icke en Cordelia eller en Imogen. Och ur denna synpunkt kan man säga, att det är kvinnor, som diktat Shakespeares kvinnor.
Följa vi slutligen moderligheten genom ännu många länkar i utvecklingskedjan upp till dess högsta konstnärliga uttryck, hos de stora kvinnliga diktarna, så har till exempel George Eliot i sitt mest odödliga verk, genom sin moderlighets ömmaste inspiration, skildrat ett enda litet barns soliga makt att i högsta mening frälsa: genom att bringa en av livets köld förfrusen gren på mänsklighetens stam att åter grönska.[2]
Densamma har utvecklingsvägen varit då de sympatiska känslorna utmynnat i stora bemödanden att lindra det mänskliga lidandet. Det nötta uttrycket charity begins at home är även kulturhistoriskt sant. Från den med det egna jaget sammanhängande ömheten om det egna barnet till den gränslösa medkänslan med släktets kval — sådan har vägen varit. I varje enskild individs historia upprepas släktets: genom personliga ömhetskänslor utvidgas hjärtats
