Sida:Moder och styfmoder.djvu/12

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 4 —

Sir Edvard Irwin, föremålet för detta samtal, var en baronet, härstammande från en ansedd familj och egare till ganska betydliga egendomar i norra England. Han hade tidigt gift sig med ett fruntimmer af ett mildt och älskvärdt lynne, och undvikande moderna förströelser, hade han funnit sin lycka i den husliga sällheten och literära och vetenskapliga sysselsättningar.

Hans hustrus förtidiga död störde honom ur den lugna jemnvigten af hans lif. Det var hans första sorg, och den öfverväldigade honom. Hans hustru hade varit hans ständiga sällskap; hon hade mött alla hans anspråk med en sympati så beredvillig och så intelligent, att han kände som om den bättre delen af hans själ vore tagen ifrån honom, och som om det vore omöjligt för den återstående att stanna qvar. Hans treårige sons smekningar kunde ej väcka honom ur hans sorg. Han var olycklig, emedan han ej hade någonting, som kunde tvinga honom till lif och verksamhet. Hans rikedom, hans tillgifna tjenare, hans oroliga vänner, alla göto omedvetet olja på elden. Arbetet, den sörjande mängdens hårda men helsosamma tvång, bringade honom ingen lättnad, — han frossade på sin sorg tills hans helsa gaf vika. Vännerna blandade sig i saken, läkare rådfrågades, man vädjade till hans ömhet för sin son, och han underkastade sig viljelöst att blifva skickad till Italien, på det att förändring af omgifning och klimat måtte få uträtta hvad det kunde. Han reste utan hopp, utan önskan att bli bättre. Italien eller England, hvad voro de för honom? Hela verlden var en kyrkogård med en enda grafkulle, vid hvilken hans hjerta satt och gret. Så sade — så tänkte han.

Han tog sitt barn med sig, ty ehuru i hans nedstämda lynne åsynen af den vackra gossen endast tjenade till att skärpa hans sorg, hängde hans hjerta dock fast vid honom, såsom det enda som återstod honom af henne, som han förlorat; och han vakade öfver honom med en ängslan som var sorglig att skåda. Kontrasten mellan det liffulla barnet och den sorgsne fadren kunde icke undgå ens den mest ytlige betraktare, och den väckte ganska snart uppnärksamhet hos en Mrs och Miss Macdonald, som bebodde ett närgränsande palats i Florence, dit Sir Edvard enligt sin läkares råd begifvit sig. Den enkla historien om hans sorg uppväckte båda damernas intresse, ett intresse, som hos den yngre snart växte till passion.

Ung, skön och egenvillig berusade sig Helen Macdonald i vilda fantasier om en allt förtärande och beherskande kärlek.