Sida:Moder och styfmoder.djvu/13

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
—5—

Hennes häftiga temperament hade blifvit ännu mera uppdrifvet af den otyglade Söderns lösa moralitet, och hon ansåg snart den vackre främlingen som den förkroppsligade bilden af ett ideal, hvilket hon redan vid aderton år misströstat om att någonsin finna. Sir Edwards insjunkna öga och aftärda kinder, hans sällsynta, sorgliga småleende rörde henne så som fullheten af helsa och manlig styrka ej skulle hafva rört henne. Hvad var icke den kärlek värd, som kunde göra den bedröfvade maken så olycklig? Hon sympatiserade med, hon beundrade hans sorg, och att mildra den, att gjuta olja i det sår, som hon älskade att hålla öppet, blef hennes lifs ärelystnad och mål.

Tillfälle felas sällan dem, som allvarligt söka det. I närvarande fall blef barnet helt naturligt vägen till fadren. Den lilla gossens hjerta var lätt vunnet af den sköna främlingens leende och smekningar, som talade till honom på hans modersmål och tryckte honom i sina armar nästan lika ömt som hon. Helen Macdonalds namn var beständigt på hans läppar, tills det blef förtroligt och ljuft för hans faders öron. Artigheten fordrade att Sir Edvard skulle förmå sig att visa någon erkänsla för den godhet, som slösades på hans barn. På det första steget följde de andra helt naturligt. Säker i sin sorg underkastade sig Sir Edvard sin grannes uppmärksamhet. Hennes djupa beundran, hennes tysta sympati, som talade ur hvarje blick och hvarje åtbörd, voro ett smicker, som han tog emot utan misstankar, Sammanträffandet med henne blef dagligt, tills den ljufva klara bilden af hans förlorade kärlek smälte bort ur hans själ som fläkten af en menniskas andedrägt från ett glas; och den lefvande passionerade Helen blef sjelfherrskarinna der. En bitter strid utstod han ännu, ett förtvifladt försök att återvända till sitt förra sinnestillstånd, men köttet segrade öfver anden, och med en suck, till hälften af sorg öfver sin obeständighet, till hälften af lättnad öfverlemnade han sig åt den berusande ljufheten af denna nya passion.

Helen var så skön, så öm, och likval så svartsjuk — så fordrande, att hon till en tid eggade hans mera lugna lynne till likhet med hennea eget. Hon var hans tyrann och hans slaf; men med alla sina nycker var hon så förtrollande, att hon ej lemnade honom någon tid till besinning, utan fyllde hans hjerta och själ med sin egen bild.

Inga hinder stodo i vägen för deras förening, undantagande sådana inbillade svårigheter som Helens oroliga