hennes åsyn. Trots sitt missnöje öfver att hennes son ej var sin faders arfinge, blef Lady Irwin dock mycket lyckligare genom hans födelse: gossen var helt och hållet hennes egen, han hade hennes uttrycksfulla ögon och raka panna, skapnaden af hans mun var lik hennes, med en skugga af hans faders leende; och innan kort blef det synbart att han äfven ärft hennes lynne.
Han var egensinnig och otålig och gaf aldrig sin mor anledning klaga öfver brist på omvexling; det var aldrig möjligt att beräkna i hvad lynne den unge despoten skulle behaga visa sig; han liknade en alpsjö, än leende mot sommarsolen, än häfvande sina skummiga vågor i vild storm, Kitty Birkby var den enda person, hvars inflytande öfver honom aldrig förnekade sig; hans mor måtte uttömma sina krafter i försöken att kufva honom, hon besegrade honom aldrig; han kunde skrika tills hon började frukta för hans helsa; men han gaf icke vika; endast Kitty kunde, utan våld, genom blotta behaget i sin röst eller sitt vidrörande återkalla leendet inom fem minuter och bringa honom till lydnad.
Ännu två år fortsatte Frank sina studier hemma under Mr Brinkby's öfverinseende; sedan sändes han till Rugby, som stod under den vise Dr Arnolds ledning.
Hans afresa förorsakade Kitty stor sorg, men gjorde föga afbrott i hennes besök på herregården; ty Edvard, såsom den lille gossen kallades efter sin fader, växte hastigt, och han blef för hvar dag mera pockande i sina anspråk på hennes tid. Det var ej möjligt annat än att Lady Irwin skulle känna någon böjelse till vänlighet för det milda barnet, till hvilket hon stod i så stor skuld; kanhända gjorde det henne ledsen, att hon ej kunde älska henne, och hon försökte genom att slösa gåfvor på henne att godtgöra henne för bristen på sann välvilja. Endast i ett enda afseende sympatiserade hon med den lilla flickan. Lady Irwin egde en musikalisk talang af första ordningen; hennes kunskap i konsten var djup, och harpan eller pianot frambringade under hennes hand toner, som voro motsvarande uttryck af hennes glödande känslor.
Lilla Kitty visade tidigt stor smak för musik; hennes röst var serdeles klar och ljuf, och hon stod i stor förbindelse till Lady Irwin, som funnit nöje af att omsorgsfullt undervisa en elev, som gjorde henne så mycket heder. I andra afseenden var Kittys uppfostran föga systematisk; hennes tant lärde henne handarbeten och det lilla hon kunde af franska; under det att
