“Jag skulle aldrig lärt känna din fader, om han ei kommit till Florens i sin sorg öfver förlusten af Franks mor.”
“Hvilket skulle bevisa, förmodar jag, att det ej behagade ödets gudinnor, att jag skulle bli en äldsta son. Gamla dumma käringar, som jag alltid tyckt dem vara! Känner inte Mamma något gammal bräcklig baron eller grefve, som jag kunde smickra mig till att bli adopterad af?”
“Tala inte så dåraktigt, Edvard,” svara han moder med missnöje; “lär dig då att hafva något respekt för dem du har att tacka för ditt lif; lär dig att hysa aktning för de gåfvor du erhållit, och hvilka rätt använda ej kunna undgå att göra dig känd och utmärkt.”
“Trots allt det der," fortsatte gossen obekymradt, “så tror jag Mamma, att du skulle tycka om att se mig i Franks ställe. Tänk bara om detta stora, gamla hus med sina skogar och egor tillhört mig! Men se nu ej ut som ett åskmoln. Jag är säker på, att om nornorna gjort mig orätt, då de dömde mig till att blifva en vedhuggare och vattendragare, så äro de tio gånger mer att klandra, att de gjorde dig rättvisa, så skulle jag så beskedligt funnit mig i mitt öde att ej ha blifvit annat än en prins af blodet”
“Utan tvifvel, tokiga pojke,” sade hans moder smekande hans rika mörka lockar.
“Men tänk bara Mamma på dig sjelf seglande fram i sammet och diamanter, gifvande dina befallningar åt generaler och rådsherrar, upphöjande en och förnedrande en annan, och mig ridande på ett perlfärgadt arabiskt sto i spetsen för en arme, som har att straffa några upproriska barbarer.”
“Enfaldiga gosse,” ropade Lady Irwin, “huru slagen du skall bli, när du nedstiger från din Pegasus, och ser dig ej vara något annat än den simple Edvard Irwin, som ej eger ett öre här i verlden, mer än hvad din far och bror behaga ge dig.”
“I betraktande af sakernas verkliga ställning, Mamma, så tycker jag du kunde lemnat min fantasi fria tyglar ännu en stund. Jag önskar, att du ej ryckt mig ned till jorden med en sådan stöt. Jag försäkrar att jag kände Araben under mig och luften smekade mina kinder, samt dig och alla hofdamerna betraktande mig från er balkong. Det var för illa att draga mig ned i detta gamla rum ingenting utanför mer än den der våta filten till himmel. Jag tror inte det tänker sluta regna förr
