Naturligtvis kunna vi ej spela utan dig, åtminstone kan inte jag det, och jag är säker på att Frank inte ville göra det. O, du vet inte hur ledsamt och tomt hela huset är, när du ej är här. Pappa sitter i sin studerkammare och gör upptäckter af meteoriska fenomener eller något sådant; och Frank inbillar sig att han gör storverk med sin Plato, fastän jag tror att han åtminstone halfva tiden ej gör annat än röker och drömmer; och Mamma och jag prata oss i ett förskräckligt missnöje med allting. O, Kitty, jag hatar mig sjelf så ibland, och du skulle också hata mig, om du visste hvilka syndiga tankar stundom komma i mitt hufvud.”
“Syndiga tankar komma öfver oss alla, Edvard, och du vet att der endast finns ett sätt att drifva bort dem."
“Om jag bara vore Frank,” sade gossen, "så skulle jag vara riktigt lycklig.”
“O, nej, om du är missnöjd nu, så skulle du äfven vara missnöjd då; och din bror älskar dig så ömt. Jag kan ej förstå hur du kan ha hjerta att afundas honom.”
“Men jag gör det likväl, Kitty. Jag afundas honom håna rang och hans förmögenhet. Jag afundas honom emedan alla älska honom. Till och med du älskar honom mer än mig.”
“Vet du ej hvilka stora skäl jag har att älska honom,” svarade Kitty fast, ehuru med en lätt förvirring. “Jag har ofta sagt dig hvilken vän han varit mig hela mitt lif!”
“Ja, jag vet nog, att du ej älskar honom för att han är rik och kommer att kallas Sir Francis. O, jag önskar att han varit ful och elak, ty då kunde du ej ha älskat honom.”
“O, kära Edvard, tänk hur orätt det är, att vara förargad öfver att din bror är omtyckt.”
“Åh det är inte det som förargar mig just. Jag vill inte att folk ej skulle tycka om Frank, ty han är en präktig gosse; men jag önskar att någon ville tycka mer om mig än om honom eller något annat på jorden.”
“Du vet att din mor gör det, och för hennes skull borde du försöka att vara nöjd och lycklig.”
“Nå ja, jag är ganska lycklig, bara inte dagarna voro så rysligt långa och allting så tråkigt. Vet du, jag gjorde något i morse. Jag är säker på att du skall säga att det var orätt — jag kände sjelf att det var så, och jag tänkte ej göra det, men hur det var, så kunde jag ej låta bli. Jag sade åt Mamma, att jag önskade jag vore Frank. Hon såg så förargad ut och der
