Kapitlet VII.
“Min kära Kitty, vi måste tänka på att skaffa dig några nya kläder, för din Londonresa. Naturligtvis vill du väl helst köpa det mesta der, men du måste åtminstone hafva en ny resklädning. Jag har sett ett mycket vackert sidentyg som just skulle passa, och som ej kostar mer än omkring tre riksdaler alnen.”
“Jag reser ej till London, kära tant,” svarade Catharina med låg röst.
“Tänker du ej resa!” utropade Miss Birkby, tittande öfver sina glasögon i förvåning. “När Lady Irwin varit här sjelf, och din Pappa och jag ha antagit bjudningen.”
“Jag sade Lady Irwin, att jag ej kunde fara. Jag visste ej att hon skulle bjuda mig förrän just nu. Edvard har visst talat derom, men hon har aldrig nämnt det förut.”
“Men jag kan inte förstå, hvarför du ej vill,” fortsatte Miss Birkby. “Du får aldrig mer ett sådant tillfälle i ditt lif. Du finge nu se allting och vara med i de bästa sällskaper, utan något besvär eller möda. Jag är säker på att Lady Irwin ej kommer att tycka om det. När jag var vid din ålder, brukade jag gå hvart man bjöd mig. Jag hoppas det ej är emedan du ej vill lemna din Pappa och mig, ty vi kunna sköta oss sjelfva, som du vet, och vi kunna ej begära att kunna få behålla dig alltid.”
“Jag tror nog att Pappa och tant skulle bli bra ensamma om jag reste,” svarade Catharina långsamt, “men det är icke det enda skälet. Jag tror ej, att det voro nyttigt för mig att fara, och jag hoppas att I låten mig stanna hemma.”
“Naturligtvis, kära barn, vi äro bara alltför glada att få behålla dig. Jag vet minsann inte hvad vi skulle ta oss till utan dig i tre månader. Jag är bara ledsen för Lady Irwin.”
“Detta är rent för illa,” ropade Edvard Irwin, rusande in i rummet med lågande kinder och ögonen ännu fuktiga af förtrytelsens tårar. “Tänk bara Miss Birkby, tänk, Mamma säger att Kitty inte vill följa med !”
“Hon har just sagt mig detsamma, kära Edvard, och jag är fullkomligt lika förvånad som du.”
“Men hon vet inte hvad hon afsäger sig,” svarade Edvard häftigt, “hur kan hon ha någon aning derom, som aldrig varit utom denna dumma byn i hela sitt lif, och Ni kan inte tänka Er hvad besvär Pappa och jag haft för att få Mamma att bjuda henne. Hon är i rysligt dåligt lynne nu och säger, att hon
