utan förvåning, ehuru blodet, som hastigt stockade sig åt hjertat, beröfvade henne förmågan att tala eller röra sig.
“Jag kom för att möta dig Kitty,” sade Frank Irwin, “din tant sade mig hvart du gått och bad mig söka upp dig; jag hoppas du ej är missnöjd på mig derför?”
“O, nej” sade Catharina, darrande ännu mera, under det hon endast med en bönfallande blick vågade afvända hans vrede; ty der voro i hans ton och sätt en köld och en tvungenhet, som voro alldeles nya för henne. Han vände om för att följa henne, men det dröjde en stund, innan han åter talade. Slutligen sade han:
“Jag vill tala några ord med dig, Catharina.” Han talade långsamt och med synbar ansträngning. “Jag behöfver icke säga dig, att din vägran att följa min mor till London var en svår missräkning för mig, ja, och en oväntad missräkning dessutom. Jag tänker icke oroa dig med att forska efter skälen till denna vägran. Du har handlat så bestämdt, att du sjelf måste vara öfvertygad om deras hållbarhet. Jag vill endast säga dig, att jag märker af detta liksom af ditt sätt och uppförande mot mig alltsedan min återkomst från Tyskland, att jag varit nog olycklig att ådraga mig ditt missnöje. Jag har förgäfves hos mig sjelf sökt upptäcka någon anledning, du har ej gifvit mig någon nyckel till gåtan, ehuru jag dagligen känner hur starkt det missnöje måtte vara, som förmått att så fullkomligen förändra vårt inbördes förhållande och förstöra en vänskap som var så gammal och så förtrolig. Jag är dock icke nog inbilsk för att tro det din vägran att följa med till London endast föranledtsaf din motvilja för mitt sällskap. Om det vore det enda hindret, så behöfver du ej tveka längre, ty jag har i dag begärt och erhållit min fars tillåtelse att företaga en längre resetur i Amerika, och jag tänker till och med utsträcka mina vandringer ända till Klipp-bergen.”
Han hade talat i en hård, slö ton, utan att en enda gång se på sin följeslagerska, endast oroligt svängande sitt ridspö och med ögonen följande dess rörelser. Hvarje mening föll hårdare och hårdare på den stackars Catharinas hjerta, och när det sista oväntade slaget kom, måste hon stanna, ty hennes svigtande lemmar nekade att uppehålla henne, en dödlik blekhet spred sig öfver hennes ansigte, och hennes läppar darrade af det fåfänga försöket att framtvinga ett ord.
Skrämd ur sin vrede, skyndade Frank att stödja henne och
