att följa din tankegång eller begripa hvad sammanhang detta har med din vägran att följa min mor till London.”
“Förstår du icke, att om jag följer med, så skulle jag vara tvungen att vara mycket i ditt sällskap, och folk kunde tänka — eller för att säga rent ut, det vore icke bra för mig.”
“O, hvarför sade du mig icke det förut? Naturligtvis var det svårt för dig att säga det. Hur dum jag var, som ej kunde begripa det sjelf. Men nu, då jag reser så långt bort, till en annan verldsdel, vill du ej följa med då? Ingen kan nu anmärka på eller missförstå dig.”
“Jag vill följa med, om du önskar det,” sade hon i en mycket låg och nedslagen ton.
“Det är ännu något, som du döljer för mig,” sade Frank i det han betraktade henne uppmärksamt; “och det är något som gör dig olycklig. Du vill inte följa med till London ens om jag reser till Amerika.”
“Hvad nöje kan jag hafva der, när du ej är der?” svarade Catharina; “skulle ej allt hvad jag såg påminna mig om dig och din vänlighet?”
“Och likväl förnekar du mig nöjet att få vara der med dig? Jag har hört sägas att qvinnor äro gåtor, och jag har ibland haft svårt att förstå min mor, men att du skulle vara obegriplig och inkonseqvent, det är mig något alldeles nytt.”
“Låt mig bara stanna hemma” sade Kitty bedjande; “begär ej att jag skall resa till London — visa intet intresse för mig; och när du kommer tillbaka, skall du återfinna din gamla vän och lekkamrat.”
“Nej, Kate, låtom oss icke bedraga oss. Så kan det aldrig bli mera. Den lyckliga tiden, då vi voro allt för hvarandra, är förbi; och den kalla vänskap du erbjuder mig, är en dålig ersättning för den kärlek du engång hyste till mig. Hvad mig angår, så kan jag ej upphöra att älska dig, och jag kan ej visa mig nöjd med att vara mindre än allt för dig. Tiden kan måhända lugna mina känslor, och jag skall kanske vänja mig vid tanken att vara ingenting för dig; men vi kunna ej blifva barn igen, och minnet af dessa fröjdefulla dagar göra endast det närvarandes sorg mera bitter.”
“Säg icke så,” sade Kitty med darrande röst, “vi kunna vara såsom syskon för hvarandra.”
“Syskon,” ropade han häftigt. “Bedrag icke dig sjelf, liksom du ej kan bedraga mig. Syskon! Vi hafva aldrig varit
