bror och syster, och vi kunna aldrig blifva det. Jag älskar dig Kitty, grym som du är. Du vet att jag älskar dig, icke med den lugna tillgifvenhet som vanan och instinkten alstra emellan medlemmar af samma familj, utan jag älskar dig med den kärlek, som, om du sjelf ej känner den, du dock åtminstone läst om. Du var min barndoms dröm och min ungdoms hopp. Allt hvad en syster kan vara, och ännu tusen gånger mer, var du för mig. Jag vill icke öfvertala dig till omöjligheter. Jag älskar dig för mycket för att söka verka på dig genom att vädja till ditt medlidande. Ja, jag värderar mig sjelf för mycket dertill; men håna mig ej med att jemföra hvad som är lifvet i mitt lif, med en känsla, som, ehuru ren och helig den än må vara, dock utan svårighet kan delas mellan många. En dag, Kitty, skall du kanske känna hvad det vill säga. Gifve Gud, att när du engång kommer att älska, du aldrig må behöfva känna bitterheten af en obesvarad kärlek!”
“Der finnas så många, många som äro mer värda din kärlek än jag.”
“Om än så är, så frågar jag ej efter dem. Jag älskar dig. Jag har älskat dig från den stund, då jag ledde dina första stapplande steg i din faders trädgård. Jag kallade dig aldrig syster, jag kände aldrig en broders kärlek för dig. De känslor, jag då hyste, voro en svag förebild af dem, som nu beherska mig. Jag gjorde mig förhastadt nog säker om min lycka, orimligt som det kan förefalla dig. Aldrig förr än denna vinter, aldrig till fullo förr än i dag tog jag i betraktande möjligheten af dessa qval.”
“Om jag endast vore dig närmare i allting,” stammade Kitty.
“Än sedan?” sade Frank otåligt; “det skulle ej föra ditt hjerta närmare mig. Jag skulle älska dig som en älskare, och du skulle betrakta mig som din broder.”
“Huru litet du känner mig!” utropade Kitty. "Tror du ej att jag haft några strider? Tror du ej jag gjutit några tårar? Tror du det är lätt för mig att gå miste om ett enda uttryck i ditt anlete eller en ton af din röst! O, du får inte tro att hela bördan, nej inte ens tyngsta delen deraf fallit på din lott. Du har så mycket att trösta dig med, så mycket som kan förjaga mig ur dina tankar. Jag eger bara minnet af det förflutna och bönen till min hjelp.”
“Du blir mer och mer obegriplig, Kitty. Om jag finge döma efter den skenbara meningen af dina ord, så kunde jag nästan
