hoppas, att du älskar mig så som jag vill blifva älskad. Och likväl gör du denna bekännelse med en så sorgsen röst och ett så hopplöst utseende, att jag ej vågar fröjda mig deröfver. Hvilka skrankor äro der då emellan oss? Hvilka okända hinder kunna förvandla denna stund, som skulle vara den ljufvaste i vårt lif till ett ögonblick af bitterhet och sorg?”
“Du vet det! Ack, hvarför bringa mig att upprepa det? Jag är en simpel landtflicka utan förmögenhet eller uppfostran. Du har talanger och en rang, som berättigar dig, att knyta förbindelse med landets ädlaste familjer; och en sådan förening vänta Sir Edvard och Lady Irwin helt naturligt, att du skall ingå.” —
“Och är detta det enda hindret, Kitty?”
“Ja; men till och med för din skull vill jag ej truga mig in i din familj. Jag vill ej förtjena förebråelser af dem, som jag är skyldig tacksamhet och tillgifvenhet.”
“Vid himlen, Kitty, du gör min fader och min moder orätt, om du tror att de skatta rang och rikedom högre än ett sådant rent och troget hjerta — en sådan odlad själ — som din! Dessutom, om de vore blinda för dina förtjenster, tror du ej att de skulle sätta något värde på min lycka eller göra något afseende å mina önskningar? Kasta sådana ovärdiga tankar långt ifrån dig! Min mor kan visserligen synas nyckfull, hon må vara opålitlig i småsaker, men hennes egna känslor äro allt för djupa för att kunna tillåta kenne att riskera bådas vår lycka för en fördom.”
Men Catharina kunde ej tänka så. Oaktadt hennes glädje, förblef hennes hjerta nedtyngdt af en orolig aning. Hon kände att Lady Irwin skulle ogilla deras förening, och skuggan af kommande sorger föll tung och mörk öfver hennes själ.
Frank, ehuru ej fullkomligt fri från samma instinktlika fruktan, kunde dock ej återhålla glädjen öfver den bekännelse han lockat ur henne; han öfverhopade henne med smekord, begärde förklaring öfver tusende småsaker som oroat honom, och hörde med hänryckning att de voro lika många tecken af en medveten kärlek. Sedan framdrog han skäl — ovederläggliga skäl — för att bevisa henne orimligheten af Lady Irwins ogillande, tills Catharina, ehuru icke öfvertygad, likväl småningom bragtes att sympatisera med hans förtjusning; och när de skildes utanför hennes faders port, skulle det varit svårt att säga hvilken af de två var den lyckligaste.
