Kapitlet VIII.
Sir Edvard satt och läste, när hans son inträdde i matsalen. Han var icke en man, som i allmänhet sysselsatte sig mycket med sina barn, och han såg knappt upp vid Franks inträde, endast visande sitt medvetande af hans närvaro och sin tillfredsställelse deröfver genom en fråga om vädret. Sedan Frank besvarat denna och satt sig vid elden, började han öfverlägga i sitt sinne hur han skulle komma fram med det ämne som sysselsatte hans tankar. Han tviflade ej på att hans fader skulle höra honom med intresse; men det var med betydlig svårighet, som han slutligen framstammade en begäran, att hans fader ville låna honom sin uppmärksamhet för några minuter.
“Hvad nu, Frank?” sade Sir Edvard läggande ned sin bok med en blick af förundran. “Du tyckes mycket otålig, och jag klandrar dig ej derför. Jag tror att resor göra en ung man godt, förutsatt att han reser för ett visst ändamål, och ej allenast för att slösa bort tid och penningar. Jag har just nyss talat med din moder om din plan. Hon tycker att jag borde tagit tid på mig för att besinna mig, innan jag samtyckte till en så lång och farlig resa; men, såsom jag bevisade henne, den är ingenting emot Argonauternas tåg. Oaktadt äfventyrets fara, erkänner jag, att jag är glad, att du bestämt Klippbergen till ditt Ultima Thule; ty jag skall tycka mycket om att få några geologiska prof derifrån; och en tillförlitig beskrifning på mormonismen, en af tidens märkvärdigaste fenomener. De berättelser vi hafva derom, måste till en viss grad vara partiska. Du har ett klart hufvud och unga ögon att göra dina upptäckter med. Det enda jag ville varna dig för, är att allt för mycket hängifva dig åt de gammaldags fördomar, som vår gode vän Birkby gjort sig så mycken möda att inplanta i dig.”
“Jag har just nyss lemnat Kitty,” började Frank slutligen med en förtviflans ansträngning.
“Hvarför tog du henne icke med dig hit? Den lilla kråkan, jag undrar ej på om hon blyges att visa sitt ansigte. Din mor är alls ej belåten, skall jag säga dig. Hon har aldrig tyckt serdeles om stackars Kitty. Det är besynnerligt — men — kanske när allt kommer omkring att det är naturligt. Portia skulle väl kanske ansett Imogene väl vattenaktig. Jag börjar verkligen frukta att min lilla vän blir lik andra qvinnor, och det vore bra stor skada om Kitty, den älskligaste varelse, som
