någonsin gladde ett menniskohjerta, skulle börja få sina nycker och infall.”
Här var ett godt tillfälle för Frank. Dessa varma uttryck af kärlek och ömhet lossade hans tungas band. Han försvarade Catharina från beskyllningen att hafva nycker. Sedan förklarade han med mera svårighet de skäl, som föranledt henne att afslå Lady Irwins inbjudning, och slutade med en allvarlig bekännelse om sin kärlek, och böner att hans far ville hjelpa honom till det bästa.
“Sålunda måste jag förblifva i min närvarande okunnighet om verkliga förhållandet med mormon-kolonien.” sade Sir Edvard, när hans son ändtligen slutat; “och jag skall icke kunna rikta mina samlingar med arter från Klippbergen! Tror du att man kunde öfvertala Kitty att göra det till målet för en bröllopsresa? Men skämt åsido; min kära Frank, detta är ett allvarsamt ämne. Både du och Kitty äro alltför unga att sätta edra hufvuden under det äktenskapliga oket. Kitty är god nog åt en kejsare, och du blir en lycklig man, om du får henne. Likväl är det en sak, som måste omsorgsfullt öfverläggas för bådas Er skull.”
“Vi skola gerna vänta, endast min far ger oss sitt samtycke.”
“Åh ja, det tror jag nog. Lika gerna som rimfrosten vill vänta när solen skiner. Jag var ej många månader äldre än du nu är, när jag gifte mig med din mor. Jag var mycket lycklig “bonæ sub Cinaræ regno.” Kitty är ej olik henne i många afseenden. Men jag skall säga dig en sak, Frank; vi måste tala med Lady Irwin; hon tycker inte om att man gör något utan att rådfråga henne. Jag önskar att Kitty ej haft sitt vackra anfall af pryderi just nu. Helen tycker ej om att få nekande svar på sina inbjudningar, isynnerhet, då hon anser sig bevisa en ynnest med dem.”
Lady Irwin lyssnade med blandad förvåning och ovilja, när hon fick del af saken. Hennes ansigte uttryckte tillräckligt hennes missnöje, ehuru hon sökte beherrska dess uttryck, och hon besvarade endast med några kalla ord af ogillande sin mans vänliga framställning af de älskandes önskningar. Underligt som det må förefalla, hade hon aldrig tänkt på möjligheten af Franks giftermål, eller åtminstone endast som ett aflägset ondt, som skulle hindras så snart det hotade. Att han skulle älska Catharina Birkby hade aldrig fallit henne in. Hon värderade Catharinas skönhet och talanger ganska lågt och tänkte knappt
