på henne, annat än som en passande lek-kamrat åt Edvard — ett angenämt husdjur, som det kunde vara trefligt att hafva när sig. Upptäckten att denna menlösa flicka med sin milda röst och sitt barnsliga utseende var den fiende, för hvilken hon mest borde vara på sin vakt, var en bitter tillökning till hennes förtret. Betrakta saken från hvad sida som helst kunde hon ej upptäcka något rimligt skäl att hoppas, det ondas afvändande. Sir Edvard hade redan så godt som gifvit sitt samtycke; hon visste, att ehuru i allmänhet medgörlig, han dock var mycket bestämd i vissa saker; att hans kärlek för sin äldste son var stark, hans känsla af rättvisa sträng, och att han alltid betraktat Kitty sjelf med en synnerlig bevågenhet. Men intet af allt detta rubbade hennes beslut att förhindra giftermålet, kosta hvad det ville; tvärtom, svårigheterna som lågo i vägen stärkte endast hennes mod och skärpte hennes uppfinningsförmåga. Agnes sympathetiska ovilja, för hvilken hon upptäckte sin oro under sin aftontoilette, styrkte henne i tanken att Catharina missbrukat hennes gästfrihet, och under sken af oskuld och menlöshet med framgång utfört sina nedriga planer på arfvingen. Hon beslöt att möta hårdt med hårdt, och genom att använda sitt stora inflytande på sin man, uppskjuta de älskandes förening och, under sken af att befordra deras välfärd, motverka och slutligen omintetgöra deras planer.
De älskandes ungdom utgjorde naturligtvis den förnämsta af hennes betänkligheter; hon vidrörde lätt Catharinas brist på förmögenhet och underlägsna rang; hon gjorde Sir Edvard uppmärksam på den inskränkning de sjelfva måste underkasta sig, om två familjer skulle kunna lefva på inkomster, visserligen ganska betydliga, men som hittills årligen gått åt till sista öret; hon uppehöll sig vid den skada det skulle vara för Edvard, att blifva beröfvad fördelarne af en sådan uppfostran som hans broders, fördelar, dess mera nödvändiga för honom, som hans framtid måste bero af hans egna bemödanden. Hon erkände öppet att hon ej kunde begripa Franks böjelse och lät förstå att hon hyste något tvifvel om dess beständighet, framhållande huru ofta ett vackert ansigte och ett mildt lynne, som voro nog för ynglingen, ej längre tillfredsställa den mognade mannens smak. Härpå svarade Sir Edvard, att det ej vore troligt, det en böjelse, grundad på en så förtrolig bekantskap och så styrkt af ömsesidig aktning skulle kunna vara af en flyktig natur; han sade, att han för sin del vore fullkomligt nöjd med lilla Kitty
