till sonhustru, men han erkände, att han ej besinnat nödvändigheten af en egen bosättning, och slutade med att uttrycka sin tanke det de båda unga ej hade så brådtom, och icke skulle göra stor svårighet vid att få vänta ett eller annat år.
När Frank fann att Catharinas farhågor, åtminstone till en viss grad egde grund, och att Lady Irwin syntes besluten att fördröja, om än ej att öppet motsätta sig deras förening väcktes hans motsägelseanda, och han kunde ej helt och hållet undertrycka sin otålighet vid hennes framställningar. Han tillbakavisade med harm tanken på att hans känslor skulle kunna undergå någon förändring, han tyckte huset kunde vara stort nog för honom och Kitty, men om hans föräldrar tyckte annorlunda, så låg det ju i hans fars intresse att skaffa honom någon syssla, som kunde sätta honom i stånd att sjelf försörja sig och sin hustru; han hade ingen tanke på ett brådstörtadt giftermål, men han kunde ej inse något skäl som kunde rättfärdiga honom i att låta Catharina underkasta sig alla svårigheterna af en förlofning för obestämd tid.
Lady Irwin fann sin medgörligaste åhörarinna i Catharina sjelf. Hon var så beredd på den fruktade herskarinnans vrede ifall hennes kärlek blefve känd, att när hon ansatte henne med skäl, öfvertygande, böner, förenade till och med med smekningar, gaf hon endast allt för mycket efter, och, tacksam för tillåtelsen att älska, samtyckte hon till hvarje vilkor, knappast anseende uppskof för något ondt, i sin stora oväntade lycka.
De blifva trolofvade, och det blef en känd sak i grannskapet, att Miss Birkby var förlofvad med Mr Irwin. En eller två gamla mamseller eller intrigerande mödrar blefvo högst harmsna, men af de flesta ansågs det som en mycket naturlig och önskvärd sakernas ställning.
När Mr Birkbys bifall begärdes, gaf han det af allt sitt hjerta, underrättande Frank med glädjetårar, att han var glad att kunna visa den kärlek han hyste för honom, genom att gifva i hans förvar sin käraste jordiska skatt; han blef något missnöjd öfver Lady Irwins önskan att uppskjuta giftermålet, ty hans kärlek oroades af tanken att hans barns förträfflighet icke uppskattades till dess fulla värde, men några ord af Catharina lugnade hans tvifvel, och han kunde icke länge vredgas öfver hvad som gaf honom en längre bsittning af henne, som var så kär och nödvändig för hans lycka.
