“Jag hade engång en dotter,” svarade Lady Irwin bittert, “som kanske kunnat blifva för mig, hvad min son aldrig tycks vilja bli.”
“Var inte ond, mamma. Du vet att jag älskar dig högt, men, som Kitty säger, kärleken öppnar hjertat och gör det icke trängre.”
“Det är just hvad jag skulle kunnat vänta, att hon skulle säga, just de tankar jag kunde förmodat att hon underhåller. De, som äro urstånd till djupa känslor, söka vanligen dölja deras grundhet genom theorier om en allmännelig kärlek.”
“Jag ville så gerna öfvertyga dig, Mamma, — jag ville bönfalla hos dig, men det tyckes som om jag endast bestyrkt dig i dina egna tankar. Jag går dit ned nu till mina lektioner; kanhända kommer jag ej hem till middagen.”
Lady Irwin svarade ingenting. Edvard dröjde vid dörren, förmodligen i förväntan på en försonlig blick eller ett ord; sedan vände han sig bort med ett tungt hjerta och gick sin väg.
Kapitlet X.
Trots sitt beslut att behålla sin oro för sig sjelf, var Edvard för mycket retad af den dåliga utgången af sitt försök för att kunna dölja den helt och hållet för Catharina; och han sade henne nog för att gifva ökad styrka åt hennes förra öfvertygelse, och göra bördan af hennes sorg ännu tyngre. Älskande henne dess mer, som hon kände de försök han gjort att försvara henne, och fruktande sin moders missnöje, stannade han på prestgården till sent på aftonen, och sedan han tillbragt några minuter i förmaket, der Lady Irwins sätt gaf honom föga uppmuntran att stanna, gick han upp på sitt eget rum. Der skref han följande bref till sin bror, som han sjelf bar på posten morgonen derpå.
- Käre Broder!
Jag kom hem i Tisdags åtta dagar sedan. Jag förmodar du hört att min examen ej gick så illa just. Jag fick ett præmium, som gjorde Mamma mycket belåten och förtjuste den gamla beskedliga Birkby. Pappa sade ej mycket, men han såg ut som om han tyckt om det, och hade mig att visa det för Lord Allason, då han var här. Jag fann allting godt och väl
