kan se opp. Jag önskar du ville skicka mig någonting af de gamla templen — ruinerna menar jag. Finch vurmar på ruiner.
- Din tillgifne broder
- Edvard Irwin.
- Din tillgifne broder
När detta bref anlände var Frank just på bättringsvägen efter ett anfall af feber, som klimatet och kanske till en del ängslan ådragit honom. Han var följaktligen mycket betryckt och nedstämd. Hans farhågor hade redan blifvit väckta af kölden och tvånget i de bref han erhöll från sin mor, och den klagande ömhet, som stack fram under den konstlade glädtigheten i Catharinas. Han hade lofvat sin fader att resa. Han skulle besöka Grekland och delar af Asien, kanhända till och med intränga i glädjens och smärtans land, det herrliga, ödelagda Palestina. Han hade ännu endast varit ute trefjerdedels år, och detta var hans andra sjukdom. Det var tydligt att Italiens klimat ej var helsosamt för honom. Bilden af henne han älskade, trånande efter honom och krossad af hans styfmoders motvilja visade sig för honom i lifliga färger. Han såg henne blekare och magrare, med tårfulla ögon följande askan på härden och tänkande på honom så långt borta, med hjertat tyngre för hvar dag, längtande efter ljudet af hans röst. Han läste de delar af sin broders bref, som rörde henne, om och om igen. För att vara så tydligt för gossens ögon, måste det i sanning vara bra illa. Sjelf var Frank ensam och sorgsen. Det ljufva meddelandet af tankar och känslor, hvarvid han alltid varit van, var afbrutet, och de djupaste rörelserna i hans själ lågo, outtryckta, en tung börda på hans sinne. Han kände sin faders öfverseende godhet, och att hans mors inflytande, ehuru stort, ej var obegränsadt.
Hans längtan till England, sedan den en gång fått insteg, blef oemotståndlig. Skäl som kunde ursäkta och till och med rättfärdiga hans skenbara olydnad erbjödo sig af sig sjelfva, och nästa morgon såg honom redan på hemvägen. En gång på väg kände hans otålighet inga gränser. Inga jernvägar, inga ångbåtar voro hastiga nog — och nästan innan ett svar på hans brors bref hade kunnat anlända stod han sjelf vid sin faders dörr.
Förvåning var den första rörelse hans oväntade ankomst väckte — en förvåning, som hos hans fader snart efterträddes af glädje och tillfredsställelse, hos Lady Irwin deremot af häftig
