Galna Tom emot din fars gamle krake på att han inte tänker skrifva dig till åtminstone på en månad.”
“Hafva de haft underrättelser från honom då?” frågade Kate förvirrad.
“Ja, minsann, ha de så. Han har på det mest påtagliga sätt påtvingat deras förvånade sinnen den öfvertygelsen, att han har en stor portion egen vilja, och att han inte tänker låta skicka sig ur vägen, för att folk skola få det nöjet att pina hans lilla fästmö. Jag skall säga dig en sak, Kitty, Frank har mycket mera sinne i sig än jag trodde honom om, och du bör vara stolt öfver honom. Han har gjort just hvad jag sjelf skulle ha gjort.”
“Men hvad har han då gjort?” ropade Catharina otåligt.
“Så, du kommer på tråden nu till slut? Vet då, o ljufva Kitty, att din tillkommande herre och man har visat sig som en riktig karl, som inte vill bli dragen vid näsan af min vördade och obegripliga Mamma, och att jag kom hit i dag för att meddela dig den underrättelsen, att han kom hem i går qvälls till sina fienders bestörtning och häpnad och till outsäglig glädje för sin hulde fader, sin hängifne broder och sin rodnande brud. Men kära Kitty, hur är det fatt? Söta Kitty, var inte en liten toka, var så god, söta Kitty!”
Den hastiga underrättelsen om hennes älskades oväntade återkomst hade i sanning varit för mycket för Catharina, försvagad som hon var af saknad och lång väntan; hon skulle hafva fallit, om ej gossen tagit henne i sina armar. Han bar henne till vägkanten och tänkte springa efter hjelp, då Frank, hvars otålighet blef honom öfvermäktig, och som gått för att träffa dem, kom fram till stället. Litet vatten hemtadt från bäcken i Edvards mössa och stänkt i hennes ansigte hjelpte till att upplifva Catharina, och åsynen af hennes vän lutad öfver henne med en blick af den ömmaste oro gjorde det öfriga. Han tryckte henne i sina armar, och hela det sorgliga förflutna tycktes försvinna som en dröm, eller endast ihågkommas för att göra återföreningens lycka dess djupare.
Det var en lång tystnad. Tårarna föllo som ett upplifvande regn och deras glädje var så högtidlig, att de nästan återhöllo sin andedrägt, der de stodo hand i hand under den blåa vårhimlens hvalf.
När den första förtjusningen var öfver, upptäckte Catharinas forskande ögon spår af lidande i Franks anlete. Hans ögon, som voro större och klarare än vanligt, voro omgifna af
