är för mången engelsk konstitution, alls ej passade för honom, och han försummade de försigtighetsmått, som kanske kunnat bevara hans helsa och vänja honom vid klimatet.
Nu kastade sig febern, som blifvit undertryckt på hufvudet; den öfveransträngda hjernan nekade att göra sin tjenst, och hans yrsel var vild och oafbruten; hans hjertas bekymmer blandade sig utan sammanhang med uppträden från hans resor; ofta ropade han klagande på sin älskade, som för hans förvirrade fantasi syntes vara i någon förskräcklig fara; med häftiga böner och stormande hot sökte han beskydda henne från en mäktig men onämnd fiende. Hela huset fylldes af bestörtning. Sir Edvard stod och betraktade hans irrande ögon med en ångest för tung för tårar. Den stackars Edvard sprang ut och in utan mål, anklagande sig för den obetänksamma brådska med hvilken han gifvit sin broder del af sina misstankar. Catharina smög sig blek och darrande från prestgården till slottet efter underrättelser, som hon knappt vågade begära; hennes tröstlösa anlete och ifriga tårlösa ögon voro icke det minst svåra att se under dessa tunga och bekymmerfulla dagar, och Sir Edvard glömde vid hennes åsyn sin egen sorg och gret öfver det stackars barnet, som sjelf ej hade tårar för sin bedröfvelse.
Underlig och häftig var striden i Lady Irwins bröst. Det ögonblick då hennes hjertas käraste önskan skulle uppfyllas tycktes vara kommet; det lif som stod emellan hennes son och arfvet sväfvade på grafvens brädd. Agnes försummade icke att lyckönska henne och med sina mörka blickar låta förstå att det minsta misstag af en dryck skulle kunna göra till en visshet hvad som redan var troligt. Lady Irwin förkastade denna tanke med ovilja, och uppoffrade alla sina krafter åt den sjukes vård; hon undvek sin förtrognas sällskap, och om de händelsevis möttes skyndade hon förbi henne, som om hon varit ett giftigt djur: framför allt vaktade hon noggrannt ingången till sjukrummet och gaf sjelf alla läkemedel efter att först hafva underkastat dem den noggrannaste undersökning.
Hon tycktes känslolös för trötthet. Timma efter timma, dag efter dag gick hon ut och in i sjukrummet, blek och tyst, lik en som vandrar i en dröm eller som är rädd att bryta en förtrollning. Hon talade nästan intet, hvarken till svar på sin mans tacksamma ömhet, eller på sin sons
